Teater: Communion

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen torsdag, november 20th, 2025

Communion

Lars Norén

Regi: Eva Dahlman

Medverkande: Philip Sandén mfl

Göteborgs Stadsteater

Det är en urstark teaterupplevelse på Göteborgs stadsteater: Lars Noréns Communion – som i höst fått urpremiär på intima Studion, i känslig regi av Eva Dahlman.

Communion – en av flera pjäser som hittades på dramatikerns skrivbord efter dennes bortgång 2021 – är ett mångstämmigt verk. Scenen är ett dagrum på en mentalvårdsinrättning, där de boende kommer och går. Berövade alla tidigare sammanhang har de nått ett slags bottenläge. Mitt i all denna utblottelse och skärande ensamhet framkommer emellanåt en tydlig solidaritet, patienterna emellan. Communion betyder för övrigt gemenskap. Man får den paradoxala känslan av ”de ensammas gemenskap”…

Individernas utsatthet skapar oväntade öppningar. Scenen badar i ett kliniskt starkt ljus. Personerna befinner sig som i en beckettsk slutstation, i ett rum där närheten till döden accentueras i den magnifika slutscenen och skiljelinjerna mellan dåtid, nutid och framtid med ens tycks borta. De befinner sig i ett bottenläge – både i sig själva och visavi det omgivande samhället.

Spelet består till stor del av rapsodiskt formade dialoger där orden i typiskt norénsk stil studsar mellan de talande. Däremellan en sårig öppenhet som påminner om de intagnas omväxlande desperation och uppgivenhet. ”Vad spelar det för roll… vilken dag det är. Det är ju samma dag i alla fall.” ”Jag ser hur hon sitter och leker i askan, nej, sanden, sanden. Ibland är hon fyra år men för det mesta är hon trettio. Som hon var när hon dog.” Här möter människor som sörjer – både människor de älskat och det liv de tidigare levat. Gemensamt för pjäsens personer är att de sörjer människor som är döda eller människor som inte är där. De längtar efter någon som inte är där – men som samtidigt ändå kan framstå som så närvarande. (”Hon ligger i en minneslund en bit utanför stan. Jag cyklar dit och pratar med henne i varje fall två gånger i veckan. Hon är den enda som jag kan prata med nu för tiden.”)

Verket framstår som en kör av röster, med teman som utvecklas och förs vidare – som vore alltsammans en fuga; ett mångstämmigt oratorium där enskildheterna sammantaget bildar en helhet. Intressant nog tycks Lars Noréns arbetstitel på detta verk ha varit ”Musik”.

Communion är en mogen mästares verk. Reducerat men ändå koncist och målande. Det mesta som sägs är enkelt, vardagligt prat – ändå blir effekten nästintill sakral, som vore pjäsen ett väldigt rekviem över mänskligt liv.

Att uppsättningen så starkt förmår beröra beror förstås till stor del på ett ensemblespel som flyter lika tätt som säkert. Veteraner som Klara Zimmergren Frederik Evers, Karin de Frumerie, Philip Zandén, Jessica Zandén skapar sömlöst samspel med talangfulle Ashkan Ghods och Hannes Alin – en superbegåvad praktikant från Teaterhögskolan. 

—

Björn Erik Gustavsson