CD: 4 x svensk jazz och visa (Sara Aldén, Ellas Kapell, Lovisa Jennervall, Mandy & Andy

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized måndag, maj 18th, 2026

Ellas Kapell: Ember (Prophone/Naxos).  Speltid: 32’54.

Lovisa Jennervall (sång), Manne Skafvenstedt (piano, synthesizers), August Eriksson (kontrabas, elbas, violin), Edvin Glänte (trummor, slagverk)

–

–

–

–

–

Lovisa Jennervall: Blir det inte mer så är det nog  (Prophone/Naxos).  Speltid: 39’50.

Lovisa Jennervall (sång, piano), Emil Ingmar (piano), Lisa Bodelius (trombone), Dorotea Dragodan (cello)

–

–

–

–

–

Mandy & Andy: Lies! Lies! Lies!  (Ladybird/Naxos).  Speltid: 46’29.

Amanda Ginsburg (sång), Andy Fite (gitarr, sång)

 –

–

–

–

–

–

–

–

Sara Aldén: Force of Nature (Prophone/Naxos).  Speltid: 43’44.

Sara Aldén (sång), August Björn (piano, harmonium), Daniel Andersson Runevad (kontrabas), kör, stråkar och gäster på tre spår.

 –

–

–

–

–

 

 

Att Ellas Kapell har med Ella Fitzgerald att göra är uppenbart för alla som hört kvartetten. Nu aktuella Ember är deras fjärde album och som vanligt utgår man från The Great American Songbook med mer eller mindre kända låtar. Det betyder inte att sångerskan Lovisa Jennervall försöker låta som Ella Fitzgerald, det vore ju mäkta dumt, eller att arrangemangen härmar 1950-talsjazzens uttryck. I stället för man traditionen vidare genom ett modernt sound, och det fungerar vanligen utmärkt. I ”How Deep is the Ocean” har man till exempel verkligen gått in för att komma så långt bort ifrån Billie Holidays klassiska tolkningar som möjligt. Ändå är det svårt att inte höra hennes röst i bakhuvudet, och hur det nu är: Lady Day är Lady Day och hennes ocean är onekligen djupare … Men Ember hör till det bästa som Ellas Kapell har gjort, så det är lite synd att speltiden är så påfallande kort.

Lovisa Jennervall dyker upp under eget namn på Blir det inte mer så är det nog, ett album som går i visans tecken med egna tonsättningar av kvinnliga poeter (Karin Boye, Edith Södergran, Ylva Eggehorn Anna-Maria Lenngren, Harriet Löwenhjelm och Eva Stina Byggmäster). Här sjunger hon lågmält med ljus och spröd stämma och allt är liksom andäktigt och ack så ”fint”. Den lite ovanliga sättningen med piano, trombon och cello fungerar bra, men nog hade det blivit mer angeläget om man vågat lämna det serena och vördnadsfulla och blivit jordigare (Byggmäster diktar trots allt om svamp). Ljudbilden gör att det inte alltid är så lätt att höra vad Jennervall sjunger, vilket gör avsaknaden av texthäfte extra beklagligt.

Amanda Ginburg slog igenom stort 2019 med albumet Jag har funderat på en sak som doftade svensk folkton och visjazz och inte så lite ekade av Monica Zetterlunds och Beppe Wolgers 1960-tal. I det lilla händer det mesta bjöd på mer av samma slag, och även Tur att jag kan skratta bar en viss retro-prägel. En annan sida visade hon tillsammans gitarristen och låtskrivaren Andy Fite på Everybody Loves You. Nu återkommer duon med Lies! Lies! Lies!, en skiva som jag tyvärr har lika svårt för som deras förra. Kanske har man i sina dialogsånger sneglat på Frank Loessers 1940-talshit ”Baby, It’s Cold Outside”. Texterna vill i alla fall vara lite underfundiga och smålustiga, ibland med ett tänkt allvar på botten. Mandy & Andy, som de kallar sig, har uppenbart musikaliskt roligt ihop, så jag är väl tråkig som tröttnar snabbt och finner det hela tämligen tråkigt.

Det bästa har jag sparat till sist, och här lyfter det verkligen. Sara Alldéns förra album, med den rättframt nedslående titeln There is no Future, gjorde mig något ambivalent. Att hon vågade släppa skönsången för det nästan påträngande expressiva var spännande, men ibland blev det hela lite väl utrerat. På nya albumet Force of Nature har hon slipat bort det som störde mig på det förra utan att hon för den skull har förlorat sin personlighet. Resultatet är både starkt och vackert och med ett helt eget uttryck som gör att Alldén sticker ut bland svenska jazzsångerskor av idag, och hon backas snyggt och självständigt upp August Björn på piano och harmonium och Daniel Andersson på kontrabas. Det är som om trion har hittat hem på det nya albumet. Samtidigt tycks Alldén vara en artist i rörelse, så vem vet var hon gör sig hemmastadd nästa gång. Det blir till att följa med på färden.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.