Bok: Bulemanns hus av Theodor Storm

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, juni 4th, 2026

Bulemanns hus och andra berättelser

Theodor Storm

Översättning och förord: Bodil Zalesky

Hastur förlag. 212 sidor. Har nyligen utkommit.

 

För fyra år sedan slog förlaget Hastur till med Theodor Storms Skimmelryttaren i Bodil Zaleskys förträffliga översättning. Nu återkommer de glädjande nog med fem noveller av samme författare: Bulemanns hus och andra berättelser, skrivna mellan 1862 och 1878. Han föddes 1817 i Husum, och det nordtyska, frisiska kustlandet återkommer i hans berättelser med Skimmelryttaren som det obestridliga mästerverket. Under sin levnad var han kontroversiell, då han inte bara avskydde danskarna utan även preussarna och Bismarck. Universitetet i Kiel vägrade att göra honom till hedersdoktor och hans 70-årsdag firades utan närvaro av några officiella representanter. Till saken hör också att han gjort sig fri från all religion, misstrodde prästerskapet, bekämpade vidskepelse och såg adeln som ”ett gift i nationens ådror”. Dessutom har han beskrivits som despotisk, snar till vredesutbrott och med en komplicerad relation till sina barn. Storms kamp mot inskränkta fördomar i allmänhet och häxförföljelser i synnerhet kommer i den nu aktuella volymen till uttryck i novellen ”Renate”.

Som Zalesky påpekar i sitt förord brukar han placeras inom den tyska litterära riktning som kallas ”poetisk realism” men som till sin natur är tämligen nebulös. Enligt den franske germanisten Claude David är beteckningen ”så gott som blottad på innehåll” då den kan beteckna lite allt möjligt. Men den antyder i alla fall att vi inte ska förvänta oss alltför brutala verklighetsskildringar med naturalistiska ambitioner att i detalj avslöja samhällets ruttenhet. Det är en realism som kan utgå från samtida sociala förhållanden men även söka sig bakåt i historien och anknyta till legender, en realism som inte bara dras till samhällets skuggsidor utan också, med Davids ord, kan ge uttryck för ”sköna känslor och upphöjda dygder”. Kanske kan man se det som en tysk strävan att distansera sig från den samtida franska litteraturen med namn som Balzac och Zola.

I Skimmelryttaren väver Storm samman tre genrer: spökhistorien, sägnen och folklivsskildringen. Vi får veta åtskilligt om hur livet tedde sig i den nordfriesländska regionen runt mitten av 1700-talet samtidigt som han öppnar för det oförklarliga, det som ligger bakom och bortom den vanliga vardagsverkligheten. Han skapar gärna osäkerhet kring vad som kan avfärdas som folklig vidskeplighet och inte.

De fem novellerna i detta urval är av lite olika slag. ”Byn ute på heden” är den mest renodlade folklivsskildringen, en obarmhärtig historia om sociala förväntningar och omöjlig kärlek. De andra har tagit ett steg eller två bort från den renodlade realismen. I ett fall, ”Regnfrun”, rör det sig rent av om en utpräglad konstsaga, en berättelse som anknyter till folksagornas värld men har en lyrisk ton som skiljer sig starkt från det folkliga berättandets mer krassa attityd och språkliga rakt-på-sakhet. Här är Storm på sitt mest intagande och älskvärda humör med sinnligt vackra och doftande naturskildringar. Men sagan har också fått förnyad aktualitet i dessa tider när hetta och torka förbränner jorden och människan förlorat kontakten med naturens livgivande krafter och förgör förutsättningarna för sitt eget liv.

Renodlade spökhistorier möter i ”Vid brasan”, där man samlats för att förnöja varandra med korta berättelser om egendomliga drömmar och möjliga gengångare. Mer spännande är titelnovellen, ”Bulemanns hus”. Den hade kunnat bli en moralitet i samma anda som Dickens julsaga om den girige Scrooge, men hos Storm finns en spännande glidning mellan realism och fantastik som gör den till något annat och eget. Den glidningen är också avgörande för ”Renate”, en strålande novell som Storm redan från början lyckas ladda med ett krypande obehag där vi som läsare anar att något inte står rätt till men blir osäkra på hur det egentligen förhåller sig. Och till sist står vi där med frågan om den unge prästen, under inflytande av sin far, verkligen fredad sig mot Djävulens försåt eller om kristen dogmatisk inskränkthet fått honom att svika sin kärlek och möjliga jordiska lycka.

Theodor Storm torde vara i stort sett okänd i Sverige idag. I stora standardverk som Litteraturens historia (band 5, 1989) får han bara några rader. I Litteraturens världshistoria (band 9, 1973) ägnas han drygt sex sidor men behandlas rätt nedlåtande; inte ens ett mästerverk som Skimmelryttaren vinner den njugge skribentens bevåg. Att Storm är värd ett betydligt bättre öde än så står helt klart efter dessa två utgåvor från Hastur.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.