Bok: Ett jazzliv. Om Bernt Rosengren av Stefan Wistrand

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, juni 11th, 2026

Ett jazzliv. Om Bernt Rosengren

Stefan Wistrand

Bo Ejeby förlag. 287 sidor. Har utkommit.

 

För sju år sedan presenterade Stefan Wistrand jazzsaxofonisten Börje Fredriksson i en bok. Det var en välgärning då han orättvist hamnat i skuggan, delvis som en följd av hans alltför tidiga, självvalda död. Till Fredrikssons öde hörde att han ofta hamnade i skymundan av sin jämnårige kollega Bernt Rosengren. Vid ett antal tillfällen kom han sålunda på andraplats efter denne i OrkesterJournalens omröstningar om årets saxofonist. Till skillnad från Fredriksson är Rosengren definitivt inte glömd. Han hör till Sveriges mest kända saxofonister genom tiderna tillsammans med Arne Domnérus, Lars Gullin och kanske Christer Boustedt. Dessutom blev hans livsgärning lång och gav honom internationellt renommé, som exempel kan nämnas att han 1969 vann tidskriften Jazz Forums omröstning om Europas bäste tenorsaxofonist. Men något större verk om honom har inte publicerats förrän nu.

Ett jazzliv har Stefan Wistrand kallat den, och det inte utan skäl då det är musikern Rosengren och hans musikaliska insatser som står i centrum. Men så var det också, som Rosengrens fru Ragna påpekade i en intervju, musiken som var Bernts liv – vilket inte hindrade att han också ägnade sig åt måleri och att tillverka dockmöbler.

Framställningen är kronologisk och följer Rosengren från barndomen som son till en murare och hemmafru i Midsommarkransen till den sista spelningen 2020 på Nefertiti i Göteborg och hans död tre år senare. Det är historien om arbetargrabben som mot alla odds, inklusive faderns ovilja, blev en internationellt hyllad tenorist som spelat med ”alla”. Som 15-åring övergick han från dragspel till saxofon då det var jazz han ville spela. Egentligen var han först ute efter en klarinett. Men butiken med begagnade instrument i Gamla stan hade ingen att erbjuda, så en saxofon fick duga. Och lika så gott var väl det.

Wistrand urskiljer tre huvudlinjer i Rosengrens karriär: efter den bop- och hardbop-influerade jazz som dominerade åren 1956–1965 blev stilen efter mötet med Don Cherry friare och mer experimentell för att så, mot slutet av 1970-talet, åter knyta an till bopen, en riktning han sedan förblev trogen. Bland viktiga namn längs vägen kan nämnas Lester Young, Charlie Parker, Sonny Rollins, John Coltrane och Ornette Coleman.

Att slå sig fram som tenorist inspirerad av amerikanska nyskapare var en tuff utmaning på 1950-talet. Den svenska jazzscenen dominerades av en äldre generation musiker som inte hade mycket, om något, till övers för Coltrane och Co. 1958 kunde Arne Domnérus avfärda just Coltrane som en producent av ”toner som ingen djäkel kan ta på allvar”. Senare kom Georg Riedel att beklaga sin generations ”lite arroganta attityd” som förhindrat ett samarbete med de yngre. Men slutet gott, allting gott: 1998 kunde Rosengren och Domnérus mötas i vänskapligt samförstånd på albumet Face to Face.

Ett återkommande inslag i Rosengrens karriär var svårigheten att livnära sig som jazzmusiker, speciellt om man inte var så road av dansbanejazz. Men även den utkomsten blev besvärligare när nya former av populärmusik slog igenom på dansgolven. Jazzen blev något av en undergroundrörelse för källarklubbar och intellektuella skivspisare med hornbågade glasögon och, i de fall de var män, smala slipsar – om man nu ska hårdra det något. Mot slutet av 60-talet orkade Rosengren inte längre kompromissa med sin musik med den följden att han tvingades leva på socialbidrag. Återkommande är också problemen att hitta bra rep- och spellokaler, även om Moderna museet under 1960- och 70-talen öppnade för återkommande konserter och jazzen 1977 fick en egen lokal med än idag aktiva Fasching. Rosengrens egen favoritlokal genom åren var annars den lilla, anspråkslösa jazzkrogen där gammal och ung träffades över en öl.

Rosengrens musiksmak var uppenbarligen bred och omfattade allt från modern klassisk musik till indiska ragas och ryska dragspel. Men han var inte rädd att säga vad han tyckte, som när han 1978 fann att den progressiva musikrörelsen ”missuppfattat sig själv från början” och spelar ”musik som är så fruktansvärt reaktionär att man ryser”. Samma år bekände han att han inte kunde lyssna på folkmusik (”så fort jag hör fioler på radion stänger jag av”). Sjutton år senare tycks han ha ändrat uppfattning och säger sig nu tycka om ”svenska fioler”. Den turkiska folkmusiken tycks ändå ha stått honom närmare. Man kan också nämna att han gjorde två album med Taube-melodier.

Ett jazzliv formar sig till en rikt illustrerad krönika där en mängd olika (in)spelningar tas upp och samtliga ”laguppställningar” genom åren redovisas. Det blir åtskilliga namn som passerar (jodå, register finns), och Wistrand citerar flitigt och utförligt ur samtida recensioner, intervjuer och artiklar. Efter ett långt samtal med medlemmarna i Rosengrens sista kvartett (Solsidekvartetten) avslutas boken med att Wistrand, själv saxofonist med brett uttrycksregister, diskuterar några personliga skivfavoriter som också speglar Rosengrens musikaliska utveckling genom åren. Naturligtvis ingår även en diskografi och en lista över Rosengrens kompositioner. Här finns kort sagt mängder att hämta för den som är intresserad av svensk jazzhistoria i allmänhet och Bernt Rosengren i synnerhet.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

PS. Trots namnlikheten är Stefan Wistrand och jag inte släkt.

PPS. Stefan Wistrands senaste egna album, Stängt, kom förra året.