Scen: Rakt ner i fickan på Lerbäcks Teater

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen lördag, juni 27th, 2026

Lerbäcks Teaters Friluftsscen, premiär den 26 juni 2026
Rakt ner i fickan

Av: Michael Cooney

Regi, översättning och bearbetning: Johan Gille

Kostym: Jenny Gille

Scenografi: Johan och Jenny Gille

Musik: Fredrik Åkerblom

Ensemble: Jonas Jonsson, Fredrik Andersson, Peter Flack, Marie Kühler, Peter Kjellström, Marit Eriksson, Mathias Blad, Ulrik Spjut, Jenny Gille

 

Sällan har jag skrattat så mycket som denna fantastiska sommarkväll, med nära 30-gradig värme, på friluftsteatern i Lerbäck.

Alltså, jag har skrattat mycket även på många av de vårliga farserna inomhus. Men årets sommarfars slår LÄNGDrekord. Det är som att vara med om fyra vanliga farser på en och samma biljett. Det är helt enkelt maxat av ALLT. Bluff och bågeri, missförstånd med identiteter och relationer, lik i garderoben, karlar som klär ut sig till fruntimmer med mera, med mera. Författaren Michael Cooney har gett sig sjutton på att överträffa sin berömde far, Ray, kallad ”Farsens Shakespeare”.

Johan Gille, Lerbäcks drivande kraft tillsammans med sin hustru Jenny, har sett till att inget besparas oss i Mellansverige. Han har till och med lagt till lokala företeelser som Kumla Kriscenter, en präst från Pålsboda, med mera. Även de ”oöversättbara engelska ordvitsarna” (som det stod i gamla P G Wodehouseöversättningar) har han funnit svenska, fräcka motsvarigheter till.

Mängden – och längden – är nog det enda jag kan anföra mot denna skrattande helkväll. Ibland blir det för mycket bara. Precis som en av farsens bärande element – Fredrik Andersson – säger i nästan uppgiven ton till oss i publiken. Han har en sällsynt begåvning i att vara offret som utsätts för allt förfärligt och tokigt. Få kan som han spela på alla de plan samtidigt som det innebär att spela med i allt – och ändå önska sig tusen mil därifrån.

Men farsens stora och bärande stjärna är Jonas Jonsson, som med detta borde ha fått ett stort, svenskt genombrott. Tempo, timing och en lätthet i att på en hundradels sekund bestämma sig för hur han ska förklara saker, tex hur hans bedrägerikompis är döv …… trots att han hört något på andra sidan en dörr: ”Jo, han hör inget. men han SER så bra ….”

Ett par repliker ur föreställningen:

– Stoppa liket!!!

Eller:

– Jag ska gå på begravning.

– Jaså, vems då?

– Din!

Ensemblen är oerhört samtrimmad. Replikerna och dörröppningar sitter som smäck. Det är hårt arbete som ligger bakom ett sådant väloljat maskineri.

En annan som sticker ut är ”nykomlingen” Marie Kühler. Man riktigt ser hur hon trivs i farsrollerna som både pråsten Anita och den stränge inspektörchefen på Försäkringskassan. Hoppas Flackrevyn lånar ut henne fler gånger hit till Lerbäck.

Peter Flack själv, han spelar en lite märklig roll som ”samlevnadskonsult”. Känns inte riktigt bekväm med den. Men kanske för att läxan inte sitter riktigt ännu. När han inte behöver tjuvkika på texten så levererar han i vanlig ordning flera godbitar.

Kvällens händelse var något som inte stod i manuset. En liten Jack Russel springer upp på scenen, lockad av alla de roliga typerna där. Det blir en plötslig, oväntad stund av textlös förvåning. Marie Kühler tar fatt i den och frågar ut i publiken: ”Är det inte nån som har en liten kisse vi kan hälsa på också?

__________

 Martin Dyfverman