Scen: Ett resande teatersällskap på Stadra Teater

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen lördag, juni 27th, 2026

Stadra Teater, premiär 27 juni 2026

Ett resande teatersällskap

Av: August Blanche

Regi: Lena Engqvist Forslund

Bearbetning: Rune Jakobsson

Scenograf: Ebba Forstenberg

Kostym & mask: Agneta von Gegerfelt

Ljusdesign: Kenny Nilsson

Kompositör: Anders Ortman

Musikarrangemang: Oscar Micaelsson

Koreograf: Catrine Örman Oskarsson

Medverkande: Magnus Wetterholm, Rune Jakobsson, Kristina Rådström, Bodil Carr Granlid, Marie-Thérese Sarrazin, Anton Hellberg, Theodora Källqvist, Lasse Forss och Viktor Hellberg.

 

August Blanches Ett resande teatersällskap har varit många teaterkompaniers räddning. Det blir därför en särskilt laddad upplevelse – någon skulle säga ”metateater” – när Stadra nu tar till denna svenska klassiker i ett läge när teatern är i knipa efter mindre lyckade satsningar. Många minns säkert den härliga teve-versionen med Georg Rydeberg och – för all del – Stadras version i teaterns tidiga liv nere vid sköna sjön Grecken.

Men scen och verklighet är två olika saker, det har ju mången teaterdirektör också fått erfara. Det ÄR inte så enkelt som att damma av en gammal klassiker för att teatern ska komma på fötter.

Finns det inte också en risk att en klassiker, per definition, ÄR gammal och kan KÄNNAS gammal. Stadras uppsättning gör ganska länge det. Som tur är, har vi kluriga gubbar som Lasse Forss och Rune Jakobsson som från början sätter färg på sina gestalter. Forss som hushållerskan som ålagts största restriktioner av sin källarmästare att inte låta några ”komedianter – utan kontanter” få spisa eller bo under hans tak. Därtill Rune Jakobssons försupne skådis Ölander. Det blir kul bara att se dem.

Det är lite svårare med ensemblen som helhet – och även dess teaterchef Magnus Wetterholm. Jag tror att det är de korta repetitionstiderna som spökar igen. En viss osäkerhet gör att man håller igen.

Det sprider en viss obekvämhet, där det i stället ska sjuda av lust att leka med hur teatern såg ut för 175 år sen. Det var ju mycket överspeleri och mycket pretentiösa figurer, tycker vi nu i 20-hundratalet. Därför behövs det en trygg distans i sättet att göra det på – och det växer inte fram förrän ganska sent i första akten. Wetterholms förförelseakt av garvare Gråström, i Marie-Thérese Sarrazins sköna tolkning, får mig att börja känna att det styr in på rätt spår.

Fröknarna Ek och Grip – i Bodil Carr Granlids respektive Kristina Rådströms tolkningar – sitter bra och känns igen från teveserien. Det unga paret, som spelas av Anton Hellberg och Theodora Källqvist, hittar rätt på en gång i sina roller.

Musik och koreografiskt utformade nummer skapar omväxling i uppsättningen. En del ny musik, men ingen som stannar kvar i minnet. Dansrörelserna känns ibland lite fumliga, men det är också sådant som sätter sig efter några spelningar.

Kan man ”förnya” en klassiker som denna? Ja, det måste man försöka. Fast risken att ta sönder den är också stor. Regissören Lena Engqvist Forslund har varit försiktig och inte försökt sig på några ”moderniseringar” mer än att låta Ölander prata om hur kanonerna blivit viktigare än kulturen nu. Och inte minst den kanon som uttalas ”kaaanon”. I teaterprogrammet uttrycker hon hur viktigt det är att inte låta teatern och annan konst fortsätta på den svältkur som statsmakterna praktiserat under fyra år.

Andra akten är livfull och får teaterns tiljor att glöda lite mer. Det är fyndigt och fungerar väl att vända på dekoren så att vi som publik sitter bakom scenen – i kulisserna – och får se allt bakifrån. Vi får därifrån se hur de krafter som vill riva teaterns, dess fiktion och dess utövare, lockas upp på scen och där till sin egen förvåning river ner applåder. För att sedan vara helt förlorade i denna magiska värld. Ack, ja. Den som Wetterholm och hans trogna gäng aldrig vill förneka oss.

__________

Martin Dyfverman