Strömningstjänster: Förklädd gud av Staffan Odenhall

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, juli 1st, 2026

Staffan Odenhall: Förklädd gud (Daphne Records/Spotify etc). Speltid: 43’26.

Ida Zachrisson (sopran), Filip Hamber (baryton), Hanna Törnell Wettermark (flöjt), David Wärn (piano), stråkar, Södertälje kammarkör, Jacob Laustsen (dirigent)

 

Jag vet inte om man ska kalla detta modigt eller dumdristigt. Rätt fräckt är det i alla fall, uppfriskande fräckt.

Inom svensk klassisk musik kan få verk konkurrera med Lars-Erik Larssons Förklädd gud när det gäller att vara älskat av en bred publik. Och nu ingår det till och med i vår officiella kulturkanon. Det finns i minst åtta inspelningar, där den med Stig Westerberg är den klassiska och har Lars Ekborg som oöverträffad recitatör. Dessutom återkommer verket ständigt på konserter runt om i landet, inte minst i våra kyrkor trots att den gud som nämns är de gamla grekernas föga kristlige Apollon. Närmare bestämt utgick Gullberg från en myt som vet berätta att sångarguden en gång tvingades uppträda i mänsklig förklädnad och tjäna dräng hos kung Admetos i Thessalien. Och visst, den som så önskar kan naturligtvis här se en parallell till hur den kristne guden lät sig inkarneras som Kristus och vandra som människa på jorden. Men det ”gudomliga” hos Gullberg kan lika gärna eller hellre uppfattas metaforiskt och handla om oegennyttig mänsklig omtanke och kärlek: ”lägger som himmelsk läkning / för djupa själasår, / en vän, fri från beräkning, / sin hand i vår, // synes en ljusglans sprida / sig kring vår plågobädd – / då sitter vid vår sida /en gud förklädd.”

Larssons Förklädd gud skrevs för radio och uruppfördes den 1 april 1940, alltså åtta dagar före Tysklands angrepp på Danmark och Norge. Gullbergs text är sju år äldre men det rådande världsläget hade gett den förnyad aktualitet som en påminnelse om att godhet och kärlek trots allt finns – en påminnelse som kan behövas även idag.

Men vad är det som jag inledningsvis fann rätt fräckt? Jo, att tonsättaren, musikern och konstnären Staffan Odenhall har dristat sig att komponera ny musik till dikterna. Precis som hos Larsson är dessutom sättningen sopran, baryton, kör och en mindre orkester med solistisk flöjt. Två klara skillnader finns dock: Odenhall har valt bort recitatören och lagt till ett piano som får spela en förvånansvärt stor roll. Det framstår som lite klangligt udda i sammanhanget, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det: störande eller – ja, uppfriskande fräckt? Annars har han en stark faiblesse för att låta sopranens höga, klara toner sväva över orkestern, något som Ida Zachrisson här klarar galant medan barytonpartierna tas fint om hand av Filip Hamber.

Larssons signum är framåtdrivet och det luftigt lätta och soligt pastorala. Odenhall är ingen modernist och han åsidosätter ingalunda det anslående melodiösa. Men han är mörkare, tyngre, lite trögare (mer eftertänksam, om man så vill) och sinister än föregångaren. Det behöver inte vara sämre. Larssons idiom fångar förvisso bättre rader som ”Vem spelar på en pipa en låt av gryningsluft?”, men å andra sidan lyfter Odenhall fram det allvar som finns i dikterna och som kan förflyktigas i Larssons så intagande ljumma och dansanta sommarvind.

Hur djupa spår Larssons musik satt i den egna hjärnan förstår man när den börjar eka i bakhuvudet så fort man hör inledningens bekanta diktrader. Så riskerar den att bli ett slags mentalt störljud när man fördomsfritt vill tillägna sig nykomlingen och låta Odenhall ljuda i egen rätt och inte som en förklädd Larsson. Då kanske man även upptäcker Gullbergs text på nytt och ser den i ett lite annat ljus.

För alla som vill framföra Förklädd gud har situationen onekligen blivit mer spännande och utmanande nu. Ska man bara trampa vidare i gamla invanda och älskade spår eller våga utmana sig själva och publiken med något nytt? Det bör man fundera över.  Till saken hör också att man, om man väljer Odenhall, slipper släppa fram en halvdan recitatör som bara får en att längta efter den oförliknelige Lars Ekborg.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.