Roman: Ultravåld

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, augusti 1st, 2026

 

Ultravåld

Tone Schunnesson

Norstedts förlag, 441 sidor. Har utkommit.

Tone Schunnesson har under de senaste tio åren hunnit etablera sig som en våra mest namnkunniga svenska litteraturprofiler. I kraft av sin romankonst såklart, men också som dramatiker, skribent, poddare och TV-panelist. Senast vi fick läsa henne i romanform var för sex år sedan i Dagarna, dagarna, dagarna. Om debuten Tripprapporter ofta blev läst genom 2010-talets autofiktiva lins, framstod Dagarna, Dagarna, Dagarna om en desperat influensers ekonomiska trångmål som ett språng mot skröna och parodi. När Schunnesson nu kommer med sitt dryga 400-hundrasidiga familjedrama Ultravåld är man frestad att läsa den som ett tecken på ett större skifte i litteratursverige, i riktning mot ”den stora berättelsens” återkomst.

Ultravåld är en tämligen uppskruvad krönika över en skånsk adelsfamilj i fritt fall. Här finns den modellsköna och spirituella mamman Monica, som på olika sätt idealiserar både sin våldsamma och narcissiska make friherren Carl-Henrik och sonen Jarl. En på många sätt lika viktig gestalt är systern Eddie, som ibland framträder som ett relativt neutralt berättarmässigt ombud för familjens vansinne och ibland som ett symptom på detsamma.

Carl-Henrik avsäger sig tidigt sin fadersroll och försvinner efter ett våldsamt gräl som slutat med att Monica får en salladsskål i huvudet och Carl-Henrik flyr från det förfallna slottet Solgårda för att dränka sig. Detta är åtminstone den första version vi får.  Det dramatiska uppbrottet och frågan om vad som egentligen hänt fadern blir det såriga nav som berättelsen sedan rör sig kring i allt mer urspårade spiraler.

Romanens universum genomsyras av en slags ofiltrerad råhet inspirerat av ett populärkulturellt millennieskifte präglat av underhållningsvåld och sexism. Eddie ärver sin mammas smalhetshets och försöker forma sig till en begärlig tonårstjej efter tidens ideal, medan Jarl tar sin pubertala fäbless för splatterestetik alá Eminem till en filmskola i Köpenhamn med filmen ”Shit generation.”

Här skildrar Jarl en familj som påminner misstänkt mycket om hans egen, trots att han hävdar motsatsen. När Monica i en av de kapitel som berättas ur hennes perspektiv hyllar sin sons mästerliga insats och försäkrar sig själv om att den demoniska mamma som i filmen förvandlas till en ”en kletig snigel”, inte har några likheter med henne själv, excellerar Schunnesson i den fingertoppskänsla som är utmärkande för romanen: Det absoluta gehöret för vulgär estetik, (i det här fallet i form av en B-film illa maskerad av konstnärliga pretentioner) men också i de lustfyllt elaka skildringarna av förnekelse och falskhet hos karaktärerna.

Mottagandet av Schunnessons roman har kantats av idel lovord. Den har hyllats för sin råhet och humor men tycks också erbjuda något som fortfarande tycks betraktas som en bristvara i samtidslitterturen. Det är inte helt ovanligt att svenska romaner med litterär ambition som samtidigt är någorlunda handlingsriven beskrivs som ”riktiga romaner”, i kontrast mot all dagboksprosa och formlös tillståndslitteratur får man förmoda.

En sådan tendens finns också i beskrivningen av Ultravåld. Bland annat kallar Leandoer romanen i Aftonbladet för ”ett gammaldags rejält romanbygge” och Anna Hallberg jämför Schunnessons berättande med Noréns dramatik.

Beskrivningar som dessa rimmar ganska illa med min läsning av romanen. Å ena sidan stämmer det precis som Leandoer säger att Ultravåld kittlar sin läsare med dramaturgiska vändningar på rätt ställen, men dessa får i alla fall inte mig att tänka på ”ett gammaldags rejält romanbygge” och mer på någon Tarantinorulle eller valfri slasherfilm.

För Ultravåld är verkligen grafiskt våldsam på ett annat sätt än det typiska Noréndramat. Schunnessons berättande präglas inte heller av existentiellt och känslomässigt bråddjup, snarare av en slags vettlös ytlighet och nästan svindlande tomhet: en familjetragedi goes Tom & Jerry. Inför en av romanens mest våldsamma scener får vi till exempel läsa ”Det är inte min pappa, tänkte Jarl, det är en tecknad gubbe. Nej, en tecknad hund, med hängiga kinder.”

Som läsare följer man med: Allt som oftast med en grumlig känsla av skräckblandad förtjusning, inte sällan med ett flin på läpparna och ibland med en klump i magen. Detta är verkligen lovvärt och långt ifrån någon självklar bedrift. Vid några tillfällen under läsningen kan jag ändå inte låta bli att undra om det inte finns mer att hämta ur de teman som basuneras ut på baksidan i versaler (ARV, TRAUMA OCH LOJALITET). Kanske något som går bortom ”ultravåldets” förföriska sken? Hade det varit möjligt att gå djupare i känslorna utan att tumma för mycket på romanens konsekventa nihilism? Hade någon av karaktärerna kunnat utvecklas eller fördjupas utan att författaren hade behövt kompromissa med deras rigida kompromisslöshet?

Svaret på dessa frågor lutar trots allt mot ett försiktigt nej eller nja. Själva trögheten i de hårt åtskruvade låsningarna som håller ihop familjen Gripenfeldt hör trots allt till styrkorna i Schunnessons roman. Det är också romanens hopplösa överdrifter och envisa vansinne som gör den lika delar tragisk och underhållande.

—

Erik Hultin