Dramatik: Skärpt bevakning
Lyrik, Recension, Skönlitteratur torsdag, december 9th, 2010Recension
Skärpt Bevakning
Jean Genet
Översättare: Sebastian Duraffourd
Bladstaden Förlag 108 sidor.
Jean Genet var en av Frankrikes mest okonventionella författare och något av en enfant terrible. De två viktigaste teman i Genets författarskap är brottet och homosexualiteten som är genomgående i hans romaner, drama och poesi. Jean Genet blev tidigt i livet en brottsling och han levde under många år som kriminell vagabond och gled runt i Europa där han levde tjuvliv. Det är först när Cocteau uppmärksammar Genet och hans författande som han blir utgiven och erkänd som författare. Cocteau räddar också Genet då han som återfallsförbrytare riskerar att få livstids fängelse men blir benådad, och efter detta träder han helt in på författandets bana och lämnar den kriminella.
Det är därför inte förvånande att dramat Skärpt Bevakning utspelar sig i ett fängelse. Huvudkaraktärerna är de tre internerna Grönöga, Maurice och Lefranc som delar en trång cell. Dramat börjar med att Grönöga håller en monolog där han talar om den mystiske Snöbollen. Snöbollen är en svart intern som skall vara något av fängelsets monark men karaktärerna får aldrig en skymt av honom, de får bara höra historierna om honom. Det existerar från den första scenen en osynlig länk mellan Grönöga och Snöbollen och Grönögas auktoritet över Maurice och Lefranc betonas. Men det är Lefranc som avundas Snöbollens hårdhet och kriminella aura på ett barnsligt och naivt sett medan Grönöga ser mer nyktert på ryktena och historierna som sprids i fängelset. Maurice är Grönögas ständiga följeslagare medan Lefranc hela tiden försöker röra om i cellen och deras relation genom att konspirera mot dem då han inte står ut med att se deras gester och ”sliskighet”. Men Lefranc avundas också Grönöga, även om han inte erkänner det. Grönöga är en mördare, en suverän brottsling och ynglingarna Maurice och Lefranc älskar honom för detta. Det hela utvecklar sig till ett triangeldrama där Maurice och Lefranc hela tiden slåss om Grönöga med sin dialog, sina rörelser och sina kroppar.
Precis som i hans övriga författarskap använder sig Genet av ett omvänt moralkodex där brottet är något vackert och upphöjt. Genet estetiserar brottet och brottslingen som blir något beundransvärt. Denna estetisering av brottslingen har erotiska dimensioner. Grönöga som är en stor och farlig brottsling, skyldig till att ha strypt en kvinna efter att placerat syrenklasar mellan hennes tänder, är både Maurices och Lefrancs erotiska objekt. De talar ofta om Grönögas fru (som Lefranc får skriva brev till då Grönöga är analfabet) och hur tända de är på henne men egentligen är det Grönöga de är tända på. Medan Genets romaner såsom Tjuven och kärleken är explicita i sina erotiska skildringar så ligger det erotiska i Skärpt Bevakning på det outtalade planet, i undermeningarna. Den homosexuella lockelsen ligger hela tiden under ytan, redo att bryta igenom den, men det gör den aldrig. Detta skapar en spänning i dramat och förstärker karaktärernas känsloutbrott mot varandra som hela tiden bottnar i en instängd sexualitet som vill ut.
Språket som i Genets romaner är oerhört målande och vackert men också kan bli uppskruvat och näst intill pompöst (som är effektskapande då språket skapar något vackert av det brutala innehållet) är här utbytt mot talspråk och fängelseslang. Bildspråket i Genets värld som ofta domineras av liknelser till blommor och särskilt rosen används också här då Grönöga skulle vilja ”förvandla sig till en ros”. Rosen blir en liknelse till den ståtliga manliga kroppen.
Skärpt bevakning är ett psykologiskt drama som tittar inåt i karaktärerna. Fängelsecellen blir det enda platsen vi får ta del av, det utanför kan man bara förnimma, man vet att det finns något där men man kan inte nå det. Dramat blir också ett skådespel där karaktärerna försöker tränga in i varandra, avslöja varandra och sina positioner. Spänningen skapas i de psykologiska motiven, och de erotiska, de är tätt sammanbundna. Man vet som läsare att Grönöga är dömd till döden, han ska halshuggas i giljotinen och de andra avundas han detta. Grönöga är den vackra, riktiga brottslingen, han är utlämnad till sitt öde, döden. Lefranc vill vara som honom, men hans tatueringar är inte ens riktiga. Maurice å andra sidan klarar sig inte själv. Han kan bara leva med Grönöga, utan honom är han helt maktlös. Det hela blir ett sorgligt men vackert skådespel där man hela tiden väntar på den oundvikliga döden. Döden i form av en vackert leende vakt.
__________
Erik Göthlin är film- och litteraturvetare.
