Från ”matsked” till blytungt dansköde

Inlagd av Dixie Ericson Dixit måndag, juni 13th, 2016

Tjeckoslovakiens mittfältare Antonin Panenka lägger upp bollen för att slå den avgörande straffen mot Västtyskland i EM-finalen. Året är 1976 och platsen Röda Stjärnan-stadion i Belgrad, Jugoslavien. Sepp Maier i det tyska målet chansar åt vänster. Panenka överraskar alla med en perfekt tajmad chipp som seglar in i målet över Maier. Det betyder att Tjeckoslovakien vinner EM i en final som slutat 2-2 efter förlängning och därmed måste avgöras på straffar.
Det var första gången jag såg straffvarianten som i Italien kallas ”matskeden” (il cucchiaio).Sedan dess har jag sett den enstaka gånger Senaste gången när Romaikonen Francesco Totti exekverade den perfekt i en serie A-match. Jag tror inte att målvakter är överförtjusta i varianten. Det måste vara försmädligt att upptäcka att bollen sakta seglar över en utan att man kan göra någonting.

Den tekniska briljansen och motståndarens maktlöshet finns med i ett annat minne, nämligen Zlatans akrobatiska klackspark emot Italien 2004 som ställde världsmålvakten Buffon och lät Christian Vieri – med uppgift att täcka det hörn det hörn där bollen smög in – erfara att han var för tung i gumpen för att nå upp till bollbanan.  Arrogante Vieri gillade nog inte att gravitationen också gällde för honom. Zlatan hade gjort sitt första avtryck i Italien.
Klacken gjorde att matchen slutade oavgjort. Sedan spelade Danmark och Sverige 2-2 i gruppen. Det var exakt vad som behövdes för att de båda skulle gå vidare. På Italiens bekostnad. Italienarna har inte glömt ”biscotton” än. Så kallas en uppgjord match på italienska. Genom sig själv känner man andra. I en liknande situation skulle ett italienskt lag gladeligen sett till att ”rätt resultat” åstadkommits genom en förhandlingslösning. För oss är det helt främmande och jag hyser inga misstankar om att det oavgjorda resultatet i den aktuella matchen var resultat av matchfixning.

Två andra minnen från EM-turneringar står ut. De har inte med händelser på planen att göra. Det första kallar jag den stora tystnaden i München 1988. Det året gick EM i Västtyskland. Jag och familjen var på bilsemester i Italien när EM gick. Vi bodde på en campingplats utanför Florens när Italien spelade en match. När Gli Azzurri nätade utbröt en jubelorkan och skrik och skratt.
När det var dags för hemresa slumpade det sig så att semifinalen mellan Västtyskland och Italien gick samma dag som vi skulle åka på med bilen på ett biltåg vid centralstationen i München. Det var bekvämt och överkomligt prismässigt att klara av sträckan München – Hamburg på tåg. Speciellt med småbarn som då kunde få sova ordentligt.
När bilen väl var parkerad på en vagn återstod en bra stund till avgången. Jag letade mig till kafét på centralstationen där allt fokus låg på storbilds-tv:n. Semifinalen pågick för fullt. Det var 1-1 och olidligt spännande. I den 88:e minuten gjorde holländska storstjärnan van Basten 2-1. Jag applåderade men slutade genast efter ett par diskreta handklapp. För det var knäpptyst i lokalen trots att det var massor av folk där. Man kunde ha hört en knappnål inlindade i bomullsvadd falla till golvet. Holland gick till final mot Ryssland och vann med 2-0 efter mål av Gullit och van Basten. Hans vackra volleymål sänkte ryssarna. För holländarna var detta en ljuv revansch för VM-finalförlusten mot Västtyskland 1974.  Den nationella självkänslan förstärktes när storebror Västtyskland besegrades. Och jag bär fortfarande stationskaféts samlade tystnad inom mig.

1992 gick EM i Sverige. Det är för mig oupplösligt förbundet med en tragikomiskt händelse. Jag hade lärt känna Bent, en mycket dansk gentleman som var far till en grannfru. Bent var en anglofil dansk och glödande P.G. Wodehouse-fan och cricketälskare. Han gillade fotboll och var personligt bekant med den danske målvakslegendaren Henry From. Berättade han.  Det var lätt att tycka om Bent. Han hade stil och lyfte vardagen ett snäpp när man träffade honom. Bent frukosterade på skinka à la Joffre. Fråga mig inte efter den kulinariska profilen på en sådan skinka.  Men en viss fransk general  och nationalhjälte vid namn Joseph Joffre lär har fått släppa till sitt efternamn. Endera dagen tänker jag beställa rätten på någon fin restaurang.

Nåväl,  till fotbollen! Vid ett av Bents besök i Örebro skulle Danmark spela en avgörande kvalmatch inför EM i Sverige. Det måste ha varit 1991. Han klagade över att han inte kunde se eller höra matchen. I dag hade varit en baggis att ordna det. Men då var det inte helt lätt. Men jag lyckades arrangera så att han kunde höra ett referat på min kortvågsradio med single side-band modulation, som jag var omåttligt stolt över. Danmark fick stryk och EM låg utom räckhåll.
Bent var stoiskt sorgsen som det anstår en dansk gentleman. blev Så småningom blev han sjuk och dog dessvärre ovetande om att Ödet höll på att göra Danmark till mest gynnade fotbollsnation. Evigheten kom emellan Bent och det som sedan hände. Jugoslavien höll på att falla samman. Danmark som första reserv fick ta överta juggarnas EM-plats och inte nog med det rödvitt vann EM-finalen mot Tyskland med 2-0. Jag kan inte glömma Bents oblida öde. Tänk om jag fått gratulera honom till EM-segern. Jag går bet på att formulera någon existentiell sensmoral i Bents fall. Jag tror att Wodehouse har en formulering om att ödet stoppar bly i boxhandskarna inför en riktig rallarsving ämnad för någon av hans karaktärer. Det får duga. En riktig fulsving var det i alla fall.

Denna dag som i dag är går våra  lågrankade grabbar  i elden mot Irland. En sommar à la 94 kräver vi – minst. Gärna guld. Visa att det svenska stålet bits. 

Dixie Ericson är kulturskribent