Diktsamling: AN.

Inlagd av Kulturdelen Recension, Skönlitteratur tisdag, augusti 26th, 2025

AN

Anna Hallberg

Albert Bonniers förlag. 155 s. Nyligen utkommen.

Anna Hallberg har sedan det tidiga 00-talet stått för en radikal kraft i den svenska poesin. Med ett skrivande som riktar uppmärksamheten mot språket som levande materialitet har hon ifrågasatt det enhetliga diktjagets dominans och metaforens självklara ställning. Utan att överlämna sig åt samtidens trender har hon genom åren på olika sätt förvaltat och omprövat sina utgångspunkter i nio diktsamlingar.

Om man kunde skönja en rörelse mot ett mer privat och vardagligt diktjag i Under tiden (2020) är An en återgång till den mer subjektsupplösta poesin. Boken präglas också av en hög grad av konceptuell stränghet. När till exempel Colosseum, Kolosseum (2010) drar sinnligheten och den kroppsliga konkretionen till sin spets, är An puritanskt abstrakt. Det här är poesi som för tankarna till den sortens allvar man hittar hos abstrakta expressionister som Mark Rothko och Barnett Newman.

Det kan verka långsökt att associera till måleri i sammanhanget, men det finns flera skäl till det. Till att börja med är själva boken faktiskt något av ett konstverk i sig. Den verkar vara helt kvadratisk. Pärmarna är tjocka och titeln är skriven med svajiga versaler, som för hand. Så även författarnamnet. I mitten av omslaget syns liksom ett flätat kvadratiskt fönster mot en vit yta som skymtar därbakom. Sidorna radar upp sig, vita och glesa, med en dikt per sida. Dikterna består i sin tur, med vissa undantag av fyra/fem rader, skrivna med gemener.

Men varför uppehålla sig så länge vid bokens visuella egenskaper undrar kanske vän ordning? Det är väl en diktsamling och inte ett konstobjekt som recenseras? Faktum är att bokens design speglar dess centrala, och på sätt och vis enda motiv: En svävande kub av vatten i ett ökenlandskap. Ett högst gåtfullt och frustrerande objekt som på olika sätt återkommer genom hela boken. Som läsare är man utelämnad åt dess gåtfulla närvaro. Ingen vet var den kommer ifrån, hur den kan hålla sig intakt, eller varför det inte går att röra vid den eller dricka av den.

Motivet introduceras redan i samlingens första dikt: ”vattenkuben står i öknen/vida sträckta fält/rosa, grå skymningslinjer/rakt fram en våt fyrkant/en kub den vibrerar.” Redan här förvandlas läsaren på en gång till en törstande ökenvandrare och en distanserad betraktare av något som skulle kunna vara ett heligt föremål eller ett konstverk. Det finns vissa ledtrådar som pekar mot att vi ska läsa kuben på det sättet. Till exempel får vi läsa att ”landskapet” är ”utpenslat” och på ett ställe jämförs vattenkuben med en konstupplevelse: ”rakt fram är fyrkanten/ inte en målning/inte ett verk men jag känner igen/koncentrationen.”

Kanske finns det något symptomatiskt med att jag så tidigt försöker förstå Hallbergs vattenkub som ett konstverk. Det finns trots allt inte särskilt mycket i texten som explicit pekar åt det hållet. Men som läsare gör man vad man kan. I den mån kuben är en metafor är det ingen metafor i någon vanlig mening. Dess betydelse går inte att utläsa genom analogier. Det är i stället poetens idoga och tillsynes outtröttliga cirklande kring den gåtfulla kuben som ger hela samlingen sin repetitivt hypnotiska karaktär. Kuben blir en slags projektionsyta för allt som är ouppnåeligt, nödvändigt och älskvärt. Läst på det viset blir den också en variant på något vi läst förut. På Becketts Godot eller Kafkas Slott. Detta gör emellertid inte så stor skillnad i praktiken. Litterära referenser är på gott och ont inte till någon större hjälp i Hallbergs ökenvadning.

Vad är det då som håller kvar läsaren i AN? Själva språket är ett svar. Det är förrädiskt lätt att läsa Hallbergs dikter. Framställningen är stram utan att vara kyligt, saklig utan att kännas torr. Syntaxen är också förhållandevis rak, även om det finns exempel på grammatiska förtätningar såsom: ”vad är borta/lämnades ut/är utom här/förlorad.” Även om vokabulären är enkel förekommer vissa nyord. På ett ställe får vi läsa om hur vattenväggens yta ”vattras” och på ett annat hur synfältet ”skillrar.” Färgskalan är enhetlig, skral och förföriskt skir. Utöver det ökenbruna återkommer det gråa och det ljusrosa.

Som starkast är förvisso dikterna när de rör sig bortom den rent visuella domänen. I korta rader låter Hallberg betraktandet av kuben övergå i en slags förtvivlan och desperation, som blir så mycket starkare för att den inte annonseras på förhand eller förklaras i efterhand. På ett ställe kan man till exempel läsa: ”vattenkuben rör sig/oupphörligt/i sin form/jag vill gråta över allt som varit/som är.”

Sättet Hallberg skriver fram sitt landskap får mig ibland att tänka på hur Ann Jäderlund framkallar sina världar i Som en gång varit äng (1988.) Allt som levandegörs i läsaren är påtagligt och nära och samtidigt helt och hållet ett slags spel inom ramen för diktens egen logik. Den situation som blir tvingande och absolut inom ramen för diktsamlingens pärmar är helt och hållet artificiell och utger sig inte för att vara något annat.

Den monomaniska upptagenheten vid en begränsad plats kan också föra tankarna till Lotta Lotass Den svarta solen (2009). Lotass roman utgör en närmast besatt inventering av ett och samma rum och de krigsdrabbade människor som befinner sig i det.  Den svarta solen bemöttes när den kom som en slags återvändsgränd. Längre än såhär kunde man inte pressa den experimentella prosan tyckte vissa.

När Anna Hallberg nu närmar sig liknande nivåer av abstraktion, men inom poesins område är situationen en helt annan. För en poet är förväntningarna att göra något estetiskt utmanande snarast en utgångspunkt. Farhågan blir istället att den konstnärliga ambitionsnivån ska krocka med läsbarheten och angelägenhetsgraden. Att Hallberg lyckats göra något såhär genuint fascinerande av något som annars mycket lätt kunnat mynna ut i en urvattnad diktsoppa på en spik, är inget annat än en bedrift.

—

Erik Hultin