Scen: Tre systrar på Örebro Teater

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen söndag, mars 8th, 2026

Tre systrar

Örebro Teater, premiär 7 mars 2025

Av: Anton Tjechov

Bearbetning och regi: Magdi Saleh

Ljusdesign: Maja Lindström

Scenografi: Erika Sjödin

Kostym- och maskdesign: Mary-Anne Buyondo

Ljusteknik: Anders Undelius

Medverkande: Måns Clausen, Nathaniel Hagos, Sandra Mahmoud Lindquist, Karolina Mindell Kidanu, Alexandra Söderqvist och Josef Törner.

 

Vackert, men ack så tråkigt.

En kort sammanfattning av min upplevelse på Örebro Teater och dess stora vårsatsning Tre systrar.

Anton Tjechovs klassiker är inte särskilt dramatiskt upplagd. Vi får följa tre systrar – och männen kring dem – som längtar tillbaka till sitt förra, så mycket bättre, roligare och lyxigare liv. på en annan plats. Hos Tjechov är det storstaden Moskva med dess överklassliv. I den versionen som Örebro bjuder är det ett annat, obestämt och odefinierat land som systrarna längtar tillbaka till.

Uppsättningen kringgärdas med mycket betoning på att det är en afronordisk ensemble som spelar. De – nästan alltid – vita klassikerna ska ”återtas” på det här sättet. Regissören Magdi Saleh har valt sin ensemble efter det. Då kan de ju inte sukta efter det i hög grad vita Moskva. Men dimensionen att ha lämnat ett flärdfullt liv i Moskva har då försvunnit i den här versionen.

Det är i stället längtan efter att komma ”hem” som får betonas. Oklart var detta hem finns. Och hemlängtan tycker jag inte blir särskilt framhävd heller.

– Vi lider. Och vi ska lära av vårt lidande, säger översten som är med sitt regemente på den plats som pjäsen nu utspelas. Om flera hundra år så kan vi bli lyckliga igen!

Ja, det är hans stoiska inställning.

– Här är jag främmande och ensam, säger en av systrarna, Irina Prosorov, som spelas härligt inkännande av Alexandra Söderqvist.

Men hon är tyvärr undantaget i ensemblens spelsätt. För här har man lagt band på uttrycken. Replikerna talas fram med ett stelt rörelsemönster. Ofta står man rakt upp och ner, eller tillsammans i grupp som vackert dansar eller svängs runt på en vridscen. Magdi Saleh har valt ett sätt att spela som nästan påminner om talande dockor.

Det blir inte så lyckat, tycker jag. Eftersom Tjechovs drama bygger på inre känslor, som förhoppningar, längtan och inte minst besvikelser. Då behöver skådespelarna ges utrymme att uttrycka detta så att vi känner – och berörs. Det gör inte jag. Tvärtom blir det länge ganska tråkigt. Parallellerna till vår tids unga generation, som matas med förhoppningar och krav – och möter stora besvikelser eller hopplöshet känns svidande nära. Några markörer om detta kan glimta till i uppsättningen, men så mycket mer hade kunnat göras av det!

Jag frågar mig om det verkligen var nödvändigt att flytta handlingen från Tjechovs hemland. Om skälet var den färgade ensemblen så motverkar det för mig själva nytänkandet att ha en sådan. Jag tror inte många sitter och funderar på hudfärgen, bara pjäsen är välspelad och trovärdig. Och det spelas väl och drivet, det ska sägas. Men alltså i min mening, alltför rakt och utan ett inre liv.

Uppsättningen blir för mig överraskande konventionell med sin myckna och rätt stelt framförda text. Men vackert är det. Den snygga, burformade vridscenen, de fantastiskt välgjorda dräkterna och kostymerna – och känslostark musik på rätta ställena.

Frågan är om det räcker för att motivera den som vårens stora repertoarval.

__________

Martin Dyfverman