Roman: Guds barn
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, november 4th, 2015
Jag skulle vilja kalla berättarrösten tidsandans och landskapets röst. Språket är en
stämgaffel som slår an tonen.

Jag skulle vilja kalla berättarrösten tidsandans och landskapets röst. Språket är en
stämgaffel som slår an tonen.

Angelika ser som sin främsta uppgift att agera som äktenskapsförmedlare, inte att vara frisör. Hon får god hjälp av Ricky.

Augustin Erbas självutlämnande bok handlar om blodsband, arv, miljö och kärlek. Han berättar helt sakligt om hur det är att växa upp utan någon form av mänsklig kärlek utom den från en hund.

Inför uppdraget ger farbrodern Arne en snabbkurs i tyska och utrustad med en karta över Berlin bär det av. Vi får följa Arnes vådliga promenader genom Berlin och inte bara det, han gör en resa bakåt i tiden på omkring 400 år.

En ny humanoid art som kommit till genom bioteknik och som på nytt ska befolka planeten. En art som inte har de egenskaper som människan har. De är naiva, frågvisa vegetarianer, befriade från girighet, kläder och sexuell svartsjuka.

Själva historien skulle kunna vara hämtad från verkligheten. En ung tjej som råkar ut för en grov gruppvåldtäkt och inte blir trodd av rättssystemet. Ord står mot ord.
Även det obetydliga har sin betydelse
En lika mångskiktad som underhållande roman
Det är lätt att fångas av den inåtvända och samtidigt vibrerande intensiteten

Per Wästberg är bäst när han generöst, personligt och med rik livserfarenhet delar med sig av minnen och av sin syn på litteratur, levande och skrivande.
© 2026 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree
Diskussion