Roman: New Frontier Hotel
Recension, Skönlitteratur onsdag, december 8th, 2010New Frontier Hotel
Line Blikstad
Norsteds förlag 300 sidor
———
50-tal. Den unge Elvis Presley spelar i Las Vegas och blir en flopp. Edit är också ung. Hon har emigrerat till Amerika från Norge. Flytt undan det trånga hemmet. I Norge har hon lämnat kvar sin son. Elvis och Edit möts och tillbringar en natt tillsammans på New Frontier Hotel.
Tretton år senare bor Edit i Sverige. I ett stort vitt hus med sina tre barn och en man vars namn börjar på bokstaven E. Men han heter inte Elvis. Han heter Evert. Amerika är ett drömmarnas land på andra sidan oceanen. Minnena är begravda i Amerikakofferten.
Historien spinner ut sig i trådar åt olika håll. Karaktärerna är känsligt skildrade och visar sig innehålla allt fler dolda djup. Undan för undan kryper nya hemligheter fram ur de skitiga vrårna i det vita huset. Berättandet sker ett fragment i taget. En lite onödigt fladdrig och lös stil. Själva berättelsen är dock tillräckligt stark för att svämma in och ta över det hela. Slutresultatet är en riktigt vacker bok.
Maken Evert är fotograf och reser över hela jorden. Edit är kvar i det vita huset med de tre barnen. Hon arbetar på ett konditori och får smulor i fickorna, i pumpsen, i behån och livet blev inte som hon hade tänkt sig. Natten på New Frontier Hotel är en overklig dröm men när minnena väcks till liv igen blir konsekvenserna oanade.
Evert dricker, blir våldsam och försvinner ur familjens liv. Den äldste sonen John emigrerar till Amerika. Den 13-åriga dottern Liv förälskar sig i en tolv år äldre man. Sonen Otto, den yngste i familjen, bär ibland broderns vassa kniv innanför tröjan. Det finns många intressanta teman och ingredienser i den här boken. Hur det var att vara kvinna under 50- och 60-talet. Hur det är att ha en familjemedlem som dricker för mycket. Hur det är att vara förälder. Hur det är att vara barn. Hur det är att vara barn till någon som kanske inte vill vara förälder. Men det är först i mötena, eller frånvaron av möten, mellan familjemedlemmarna som Line Blikstad börjar glänsa på allvar. Här sägs det något viktigt. När de olika rollerna i familjen blir allt suddigare i kanterna och Edit, Liv, Otto och John glider utanför de ramar som sats upp för dem, då blir det riktigt intressant. Blikstads hand är stadig när hon skildrar hur människor inte är dem de förväntas vara, hur de inte uppfyller sina tilldelade roller, hur de älskar fel människor och hur de älskar på otillåtna och tabubelagda sätt.
Likt ett spöke hänger Elvis Presley ständigt i luften i det vita huset. Som ett eko av det som var för tretton år sedan och en påminnelse om det som hade kunnat vara istället. Om Edit hade ångrat sig på flygplatsen och stannat i Amerika. Det dröms och det ångras. Familjen längtar bort men hålls tillbaka och naglas fast av varandra. Skuld sipprar ner genom generationerna. Det råder domedagsstämning i sommarträdgården. Ju längre jag läser desto tydligare inser jag hur välskrivet alltsammans är. Jag närapå häpnar på vissa ställen. Varje ord har tyngd. Blikstad vet vad hon gör. Allteftersom sidorna vänds och tiden går i det vita huset blir relationerna inom familjen mer och mer komplicerade och människorna allt mer insnärjda i varandra.
—
Tove Ekström
