DVD: Jack och bönstjälken

Inlagd av Johan Axell Film, Recension, Videohyllan måndag, oktober 3rd, 2011

Jack och bönstjälken
Fantasy, drama/USA/2001
Distributör: Njuta Films
Regissör: Brian Henson
Skådespelare: Matthew Modine, Jon Voight, Mia Sara m.fl.
Längd: 176 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2011-08-03

— — —

Det var en gång för länge sedan en ung pojke som hette Jack. Denna unga man skickades till marknaden för att sälja sin familjs enda ko, men kom hem med en handfull magiska bönor istället för pengar. Dessa bönor började dock växa, och sträckte sig snart upp till molnen där ett magiskt kungadöme väntade. Efter att ha besegrat en elak jätte återvände Jack som hjälte med en gyllene harpa och en magisk gås som lade gyllene ägg. Känns det igen? Alla har vi nog hört berättelsen om Jack och bönstjälken, men tänk om det vi fick höra faktiskt var baserat på verkligheten? Och om så är fallet, vem är det som säger att vi fick höra den egentliga sanningen? Det är frågor som Brian Henson ställer i sin film Jack och bönstjälken från 2001.

Jack Robinson, spelad av Matthew Modine, är den sista ättlingen i ett långt led rika affärsmän. Även om affärerna blomstrar, så är inte Jacks liv perfekt. Han har ingen familj och han plågas ständigt av mardrömmar som påminner honom om hans familjs förbannelse. Det verkar nämligen som om männen i hans släkt alla har dött unga av oförklarliga anledningar. Men så en dag börjar Jacks värld att vändas upp och ned. Den vackra Ondine, spelad av Mia Sara, dyker upp ur tomma intet och börja ställa frågor om Jacks släkt och hans företag. Lägg sedan till att ett mystiskt gigantiskt skelett hittas på familjens ägor, och att gåtfulla faxmeddelanden som anklagar Jack för att vara en tjuv och mördare börjar dyka upp, så är det inte svårt att förstå att Jack blir både förvirrad och nyfiken. Genom Grevinnan Wilhelmina, porträtterad av Vanessa Redgrave, får Jack veta att han är ättling i rakt nedstigande led till sagans Jack, och att skelettet på hans ägor är jätten från samma saga. Det visar sig dock snart att sagan som berättades av den ursprungliga Jack kanske inte var helt sanningsenlig. Vad hände med de skatter som den första Jack tog med sig tillbaks till vår värld, hur påverkade detta landet ovanför molnen, och vad har Ondine egentligen för koppling till mysteriet? Svaret berättas i ett äventyr som tar en hel del oväntade svängar i handlingen och som levererar en fräsch nytolkning av en klassisk saga.

Jack och bönstjälken är en film som är gjord för tv, och detta märks ibland på kvaliteten på effekter och miljöer. Detta spelar dock väldigt liten roll i en film som denna, då den är till bristningsgränsen fylld av berättarglädje. Den första hälften av filmen gör ett väldigt bra jobb med att presentera karaktären Jack Robinson och hans livssituation, men passar även på att visa upp en visuellt intressant återberättelse av den ursprungliga sagan. Dataeffekterna under detta segment ser ibland lite billiga ut, men detta vägs mer än väl upp av de fantasifulla kläderna och designen på rekvisita och kulisser i allmänhet. Det känns helt enkelt som en sagoberättelse man väckt till liv. Detta står i stark kontrast mot filmens andra hälft, då berättelsen plötsligt får en väldigt mörk vändning när man presenterar den egentliga sanna berättelsen om Jacks äventyr ovan molnen. När vi som publik får återvända till denna värld presenteras en dystopisk värld i uppror, berövad på liv och färg. Det väcker sannerligen tanken på hur sagorna vi fått höra när vi växte upp enbart berättades ur den så kallade hjältens synvinkel. Det är alltså inte alltid man tycker om det man får se när myntets andra sida avslöjas. Man har dessutom lagt ned stor tid på att särskilja de två visionerna av denna värld, och arbetet har lönat sig. De har båda ett väldigt distinkt visuellt utseende och är starkt präglade av hopp och magi respektive uppgivenhet och kaos.

Filmen kan vid en första anblick te sig något lång med sina 176 minuter, men detta är inget man direkt lägger märke till under filmens gång. Man har oftast utnyttjat tiden väl och lyckats undvika att inkludera scener som inte för berättelsen framåt. På grund av att berättelsen spänner över inte bara två olika versioner av en saga, utan även två helt separata världar, så känns denna längd berättigad. Vissa scener kunde kanske ha kortats ned lite, men oftast så tillför dessa alltid berättelsen något, även om det så bara skulle vara ytterligare karaktärsutveckling.   

Både Modines och Saras karaktärer är välutvecklade och stundtals väldigt välskrivna, och skådespelarna gör ett bra jobb med att väcka dem till liv. Karaktären Jack kan ibland kännas lite väl accepterande över sin situation, men detta vägs dock upp av Ondines tragiska berättelse. Tyvärr verkar man ha lagt så pass stor fokus på dessa två karaktärer att man glömt av en del andra som istället känns platta och livlösa. Jon Voights karaktär Sigfried Mannheim känns lite för ofta tvådimensionellt tillgjord, och man tvivlar aldrig under filmen gång på vad hans slutgiltiga roll kommer att vara. Inte heller Grevinnan Wilhelmina känns så utvecklad som hennes karaktär hade kunnat vara, och efter filmens slut har man fortfarande många frågor om henne man vill ha besvarade. Skådespelarna gör dock vad de kan med materialet de har att jobba med, och resultatet är en godkänd ensemble av karaktärer.

Det enda som egentligen håller tillbaka filmen är dess låga kvalité på specialeffekter . Då mycket i en berättelse som denna inte kan återskapas med konventionella analoga medel har man valt att använda sig av datagjorda effekter, som tyvärr inte alltid hanterats så kompetent. De effekter som faktiskt är analoga, och den fantastiska visuella bild som målas upp genom dräkter och karaktärer gör sitt bästa för att väga upp detta, men resultatet blir lite för obalanserat. Lägg sedan till ett manus som är aldrig är dåligt, men aldrig heller riktigt fantastiskt, så har man en film som kunde ha blivit en klassiker men som tyvärr faller på mållinjen.

Jack och bönstjälken är en film som nog bäst beskrivs genom dess atmosfär. Filmen genomsyras från början till slut av något trolskt och nästan magiskt. Om det är berättelsens ursprung, de klara färgerna, eller den kreativa och vackra designen av varelser, kläder och miljöer som tillför mest är svårt att säga, men det går inte att förneka att kombinationen av dessa element är ingredienser för en väldigt unik tolkning av en våra käraste sagor. Hade denna film bara haft en högre budget och fått en release på biografer skulle den nog ha kunnat vara en riktig barndomsfavorit hos många. Istället är den ett dolt guldkorn, som trots en del ofullkomligheter ändå levererar en trollbindande berättelse.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent