Debattbok: En halv sanning är också en lögn
Facklitteratur, Recension torsdag, september 26th, 2013En halv sanning är också en lögn
Hanne Kjöller
Brombergs förlag
Visst har vi ganska ofta retat oss på usla nyhetsreportage i många av våra tidningar. På radio och i TV. Visst lever det vi brukar kalla ”kvällstidningsjournalistik”. Det där med att en god historia är bättre än en sann historia, lite rufft beskrivet.
Ledarskribenten, journalisten och författaren Hanne Kjöller, har tagit fasta på detta och slagit näven hårt i bordet med sin bok En halv sanning är också en lögn. Tonen i boken är beskäftig: här pekas det med hela handen. Budskapet till journalistkåren är skarpt och tydligt: skärp er för f-n!
I ett antal exempel försöker Hanne Kjöller beskriva en journalistisk verklighet som hon nogsamt förkastar. Vi får en inblick i vad Hanne ser som ”offerjournalistik” och ”casejournalistik”. Hon beskriver hur journalister bygger upp sina artiklar som ett filmmanus där hjältar, skurkar och offer har klara roller. Journalisten självklart i hjälterollen.
Många av bokens exempel känner nog de flesta av oss igen. Det handlar framförallt om ”offer” som, trots svåra sjukdomar, inte får ersättning från Försäkringskassan. Heta ämnen som barnfattigdom, spektakulära avvisningar, som exempelvis den gamla dementa kvinnan som utlämnades till Ukraina. Papperslösa och så vidare. Kända reportage i både tidningar, radio och TV.
Hanne Kjöller ser dessa som i förhand utsedda snyftreportage, som enbart förlitar sig på offret och dess närhet som källa, och därmed gör det enklaste av journalistiska misstag, nämligen strunta i att kontrollera fakta. Att motkolla uppgifter, att läsa eventuella domar, att ställa frågan: kan det möjligen vara tvärtom. Det sistnämnda är något som dessutom är inskrivet i Ekoredaktionens nyhetspolicy.
Flera av fallen är av ganska komplicerad karaktär som gått som följetonger i riksmedia, men genomgående avslöjar Hanne Kjöller en slarvig och i mångt usel journalistik, där uteblivna frågor skapar de sanningar som man på förhand vill ha fram. Journalistens utebliva kontrollfrågor finner man i stället i kommentarsfälten på nätet, där den ifrågasättande allmänheten avslöjat det undermåliga arbetet.
Exemplen som Hanne Kjöller visar upp, ger en bra och tydlig bild av vad hon har som syfte med boken: att avslöja usel journalistik. Men jag saknar ändå en fundering över varför det kan ha blivit på detta sätt. Kan det ha något att göra med slimmade redaktioner, avsaknaden av specialreportrar, nya avkastningskrav, snabbare resultat etcetera? Det hade varit intressant med Kjöllers analys även i denna fråga.
Hanne Kjöller undanhåller inte på något vis sin politiska färg vilket jag tycker grumlar helheten en hel del. Att hon står till höger och därmed ”hyllar” allianspolitik i några exempel är väl OK, men samtidigt ligger det en politisk färgad överlägsenhet, snudd på arrogans, i hela upplägget vilket retar mig en del. Lite faller hon därmed på eget grepp.
På eget grepp faller Hanne Kjöller definitivt när det nu i efterhand har avslöjats att även hon själv har slarvat med kontrollen. Det visar sig att ett av hennes exempel, nämligen historien om den cancersjuke krögaren Erik Videgård, i boken kallad Axel Wallerstedt, som hamnat i ekonomiska trångmål då han inte fått någon ersättning från Försäkringskassan och därmed fått låna pengar av sina föräldrar. Kjöller raljerar över att medierna missat att Videgårds äger en bostadsrättslägenhet, värd ca 12,5 miljoner, som hon menar kunde säljas och därmed lösa de ekonomiska problemen. Tyvärr har Hanne Kjöllers faktakoll brustit, det visar sig att krögaren bodde i en hyresrätt utan omsättningsbart värde. Uppgiften kommer från Erik Videgårds egen blogg och är bland annat publicerad i tidningarna Resumé och Dagens Media.
Både förlagets representant, Dorotea Bromberg, och Hanne Kjöller ber om ursäkt och bifogar numera ett rättelseblad i samtliga böcker, men har ingen avsikt att dra in upplagan.
Kanske bevisar det att inte alla ”offerjournalistiska” reportage är medvetna snyfthistorier. Kanske finns det fler exempel på att tidspress och stressade redaktionschefer gör omedvetna misstag när det gäller faktakontroll. Det är ingen ursäkt, men kanske en förklaring till ett annat klimat som bygger mer på snabbhet än precision. Förlorarna är vi mediekonsumenter, men vi har ju genom åren blivit ganska luttrade, trots allt.
—
Björn Reimes
