CD: Sokolov spelar Schubert och Beethoven
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor torsdag, februari 18th, 2016
Sokolov: Schubert // Beethoven (Franz Schubert: Impromptus D 899, Three Piano Pieces D 946; Ludwig van Beethoven: Sonata No. 29, “Hammerklavier”; Jean-Philippe Rameau: “Les tendres plaints”, “Les Tourbillons”, “Les cyklops”, “La follette”, “Les sauvage”; Johannes Brahms: “Intermezzo b-moll”.) (DG/Universal). Speltid: 65’06 + 73‘20.
Grigorij Sokolov (piano)
Betyg:
–
Det finns många suveräna pianister men få legendariska. Och ännu färre blir legendariska redan under sin livstid. Men frågan är om inte Grigorij Sokolov lyckats med detta. Jag hörde honom i Uppsala för nu många år sedan. På en och samma konsert spelade han Stravinskys Petrusjka och Musorgskijs Tavlor på en utställning, ett program som skulle knäcka en och annan. Men Sokolov såg inte ens ut som om han hade ansträngt sig. Ändå hade han redan då en kroppshydda som inte vittnade om några mer omfattande träningspass på gymmet. Men tekniken hos Sokolov har inget egenvärde. Den bara finns där, så självklar att man inte ens tänker på den. Det som gör honom speciell är svårare att sätta fingret på. Det handlar om hans sätt att nalkas musiken, att hitta in i den och förmedla sin vision av den till lyssnaren.
Sokolov har sedan ett antal år slutat att göra studioinspelningar; det är som om han behöver det unika konserttillfället och publiken för att ge sitt yttersta. Nu kan vi glädja oss åt en dubbel-cd som dokumenterar två konserter från 2013. På den första spelar han Schubert, på den andra utgörs huvudnumret av Beethovens väldiga 29:e pianosonat, ”Hammarklaversonaten”, och i Sokolovs tolkning är den väldigare än vanligt, dryga 50 mot normala dryga 40 minuter. Redan de inledande explosiva tonerna låter här nästan eftertänksamma, men det är främst adagiot som får ta sin tid. Men tro inte att det blir segt, bara gudomligt vackert. Sokolovs brett romantiska tolkning skiljer sig avsevärt från till exempel András Schiffs glasklara och mer intensiva (ECM) – och nej, jag hävdar inte att den är bättre. Ställd inför valet att bara få behålla en skulle jag nog trots allt välja Schiff. Men det är en fånig valsituation eftersom vi här har två tolkningar som inte tävlar med varandra utan kompletterar varandra. Vad spelar man efter ett kraftprov som ”Hammarklaversonaten”? Sokolov satsar på den totala kontrasten och ger oss ett pärlband av småstycken signerade den franske barockmästaren Jean-Philippe Rameau, spelade hur virtuost och läckert som helst. Och så knyter han ihop säcken med ett innerligt intermezzo av Brahms.
Och så var det Schubert-konserten. Ja, vad ska man säga? Det är bara att ge sig på nåd och onåd. Vem älskar inte Schuberts fyra impromptus D 899? Naturligtvis finns de redan i ett oräkneligt antal inspelningar, där jag gärna framhäver dem med Wilhelm Kempff (DG) och Radu Lupu (Decca). Nu visar sig Sokolov kunna spela med samma innerlighet och ha samma avgörande känsla för det melodiska flödet. Samtidigt är han mindre kontemplativ och mer kraftfull och dynamisk. Det undersköna impromptut i Gess-dur tillför han också en lite jagande inre oro av stor verkan. Lika övertygande framförs de Tre pianostycken D 946 som får avsluta skivan.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
