Biografi: Himlen nära
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension onsdag, oktober 25th, 2023Himlen nära
Lo Dagerman
Norstedts förlag.
Himlen nära är namnet på Lo Dagermans bok om Stig Dagerman och Anita Björk, med undertiteln ”en bok om konstnärskap, livskamp och kärlek”. Lo var bara några år när hennes pappa tog sitt liv. Nu, i sjuttioårsåldern, har hon samlat sig för att i bokform beskriva föräldrarnas kärlekshistoria.
Och det måste genast sägas: en mer koncentrerad, välavvägd och välberättad historia var det länge sedan jag läste.
Parets enda dotter, Lo Dagerman, hade under sin uppväxt faderns skrivmaskin i sitt flickrum. Men författare blev hon inte. Inte förrän nu. Boken är därtill ett under av stilistisk balans, pregnans och yttersta klarhet. Jag sträckläste – mer och mer gripen av dramatiken, bottnarna och topparna i den berättelse hon presenterar.
”Anita skulle alltid säga att hon och Stig var syskonsjälar. När jag bad henne förklara svarade hon självklart att Stig var så mycket mer begåvad, men det fanns inga känslor han uttryckte som hon inte kände igen i sig själv. Han ’svängningstal’, skulle hon säga, var bara så mycket högre än hennes. En starkare eufori; en djupare känsla av ensamhet och depression.”
Dottern Lo förklarar bakgrunden till skrivprojektet: länge har hon längtat efter att förstå föräldrarna och deras relation. Genom att samla ihop sina minnen men också plöja igenom böcker, brev och andra texter har hon dessutom velat få klarhet i vem hon själv är och vad hon själv kan ha ärvt från de båda; den begåvade unge diktaren och den tillika begåvade unga skådespelerskan som på kort tid gjorde raketkarriär i Teatersverige och snabbt blev en av Dramatens största stjärnor.
”Mycket skiljer dem åt, naturligtvis. Inte minst klassbakgrunden. Men när de nu kommer samman är det likheten som dominerar. Syskontycket. På baksidan av ett kuvert till Anita skriver Stig, med vad jag tror är ett leende: ’Anita Dagerman, Du skall aldrig förneka att jag är din närmaste släkting.”
Lo Dagerman beskriver kronologiskt föräldrarnas bakgrund, deras förälskelse och det intensiva förhållandet fram till den slutliga katastrofen – varefter hon skildrar efterskalven, både för henne själv men också för mamma Anita, som var tvungen att finna kraft att gå vidare, både privat och i teaterlivet.
Mot slutet av boken beskrivs hur mor och dotter alltmer möts i samtal som Lo för första gången upplever som nakna och djupgående. Både Lo och Anita vågar först framåt 90-talet öppet tala om smärta och svärta.
Lo Dagerman citerar brev, dagböcker och intervjuer där föräldrarna själva kommer till tals, emellanåt inkluderar hon även egna minnen. Sammantaget en av de mest ingående och spännande konstnärsbiografier jag läst på länge.
Eller med andra ord: En bragdgärning av Lo Dagerman – som i slutet av förordet skriver: ”Det här arbeten är sist och slutligen en berättelse om mina föräldrar, så att jag äntligen kan lägga den till ro.” Den berättelse hon härmed ger läsaren har mycket att ge när det gäller förståelsen av Stig Dagerman och Anita Björk – som under 1950-talets första år var ett mycket omskrivet och uppmärksammat par.
Titeln, Himlen nära, har hämtats från den inskrift Stig Dagerman lät göra i den vigselring han 1953 gav sin unga hustru.
—
Björn Erik Gustavsson
