Förintelsens minnesdag: fyra dikter av Paul Celan, Nelly Sachs, Charles Reznikoff och Czesław Miłosz

Inlagd av Kulturdelen Kulturbloggen lördag, januari 27th, 2024

Paul Celan

Dödsfuga 

Svarta gryningsmjölk vi dricker den om kvällen
vi dricker den om middagen och morgonen vi dricker den om natten
vi dricker och dricker
vi gräver en grav i skyn där ligger man inte trångt

En man bor i huset han leker med ormar han skriver
han skriver när det skymmer till Tyskland ditt gyllene hår Margarete
han skriver det och framför huset och stjärnorna blixtrar han visslar hit sina hundar
han visslar fram sina judar låter gräva en grav i jorden
han befaller oss spel upp nu till dans

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
vi dricker dig om morgonen och middagen vi dricker dig om kvällen
vi dricker och dricker

En man bort i huset han leker med ormar han skriver
han skriver när det skymmer till Tyskland ditt gyllene hår Margarete
ditt askgråa hår Sulamit vi gräver en grav i skyn där ligger man inte trångt

Han ropar stick djupare i mullen ni där ni andra spela och sjung
han griper efter järnet i bältet han svingar det hans ögon är blå
stick spadarna djupare ni där ni andra fortsätt spela till dans

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
vi dricker dig om middagen och morgonen vi dricker dig om kvällen
vi dricker och dricker
en man bor i huset ditt gyllene hår Margarete
ditt askgråa hår Sulamit han leker med ormar

Han ropar spela ljuvare döden döden är en mästare från Tyskland
han ropar stryk mörkare fiolerna då stiger ni som rök i luften
då har ni en grav i molnen där ligger man inte trångt

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
vi dricker dig om middagen döden är en mästare från Tyskland
vi dricker om kvällen och morgonen vi dricker och dricker
döden är en mästare från Tyskland hans öga är blått
han träffar dig med kulan av bly han träffar exakt med sitt skott
en man bor i huset ditt gyllene hår Margarete
han hetsar sina hundar mot oss han ger oss en grav i luften
han leker med ormar och drömmer döden är en mästare från Tyskland

ditt gyllene hår Margarete
ditt askgråa hår Sulamit

(övers. Lars-Inge Nilsson)

Paul Celan läser sin dikt Todesfuge.

–

Nelly Sachs

Du tänker …

Du tanker på fotspåret som fylldes med död
när förföljaren närmade sig.
Du tänker på barnets skälvande läppar
när det måste lära sig avskedet från modem.
Du tänker på modershänderna, som grävde en grav
åt barnet som hungrat ihjäl vid hennes bröst.
Du tänker på de ord utan mening
som en brud talade i tomma luften till sin döde brudgum.

(övers. Olof Lagercrantz)

–

Charles Reznikoff

Ur Förintelsen

Senare fick befälhavaren också tillgång till gaslastbilar:
lastbilar på tre ton som rymde omkring trettio till fyrtio människor.
Kvinnor och barn lockades in i dessa bilar
med utfästelsen att de skulle bli omplacerade
och få träffa sina makar och fäder.
Så snart de var inne i lastbilen
stängdes dörren automatiskt
och när föraren tryckte på gaspedalen leddes avgaserna från motorn
in i lastbilen.
När lastbilen anlände till sin destination var alla döda
och nu förenades de faktiskt med sina makar och fäder
också de var döda,
Skjutna med gevär av kommandotrupper.

(övers. Ulf Karl Olov Nilsson)

–

Czesław Miłosz

Campo dei Fiori

I Rom på Campo di Fiori.
Korgar med oliver, citroner,
gatan är nedstänkt av vin
och med blommornas spillror.
Månglarna häller på borden
havets rosafärgade frukter.
Mörka vindruvors klasar
faller på persikors dun.

Här på det samma torget
brändes Giordano Bruno,
bödeln antände bålet
i kretsen av gapande hopar.
Och knappt hade lågorna slocknat
så fylldes tavernorna åter,
och månglarna bar på sina huvuden
korgar med oliver, citroner.

Jag mindes Campo di Fiori
en vacker afton på våren
vid musikens livliga toner
i Warszawa vid karusellen.
Schlagermusiken dränkte
salvorna bakom ghettots murar
och de åkande paren lyftes
högt upp mot den klara himlen.

Ibland från de brinnande husen
bar vinden svartnade drakar
och folket på karusellen
fångade flagor i luften.
Vind från de brinnande husen
lyfte på flickornas kjolar;
massornas skratt och förtjusning
i Warszawas strålande söndag.

För några är kanske moralen
att Roms och Warszawas mänskor
handlar, roar sig, älskar
ostörda av martyrernas bål.
För andra är den kanske
att allt som är mänskligt försvinner,
att glömskan frodas och växer
fast lågorna ännu ej slocknat.

Men jag tänkte den gången
på de döendes ensamhet.
På detta: att när Giordano
bestigit högen med timmer
fann han i människospråket
inte ett enda ord
till farväl åt en mänsklighet,
den mänsklighet som blir kvar.

Folk löpte redan bort,
drack vin och sålde vita sjöstjärnor,
korgar med oliver, citroner,
bar de under muntert stoj.
Och han var redan lika långt från dem
som om sekler hade gått,
men de väntade bara en stund
så försvann han i flamman.

Också dessa, de döende, ensamma,
som redan är glömda av världen,
vårt språk blev främmande för dem,
som språk från en fjärran planet.
Tills allt har blivit legender
och då efter många år
på den nya Campo di Fiori
skall ett diktarord tända revolten.

(övers. Nils Åke Nilsson)

–