Lokalreportern och vinterbilden

Inlagd av Kulturdelen Krönika lördag, februari 24th, 2024

Läser i Bärgslagsbladet att vinterbilden ska läggas ner. Varje år på samma dag har en vinterbild tagits vid Mälarens strand ute på Malmön i Köping. Den 14 februari 1989 togs den första bilden. Det är isigt och skare när den sista vinterbilden tas 2024. Det är Köpings främsta fotograf, Lennye Osbeck, som fotograferar mannen som kläckte idén, Ulf Eneroth, numera pensionär, när han står vid en båt framför restaurangen. Totalt har det blivit 36 vinterbilder.

Ulf förklarar idén. Väder och vind är ett alldagligt samtalsämne. Vi pratar med varandra och minns tidigare år, frågar oss hur kallt det var, hur lite eller hur mycket det snöat. Tanken var att ta en bild och visa hur vintern har varit, säger han.

Orsaken till att vinterbilden ska läggas ner sägs vara att bildpubliceringen på nätet inte blir lika effektfull och att tiden sprungit ifrån upplägget. I dag finns väderdata tillgängligt på ett helt annat sätt än på exempelvis nittio- och nollnolltalet, påpekar chefredaktören Helena Tell.

Resonemanget om att vi inhämtar väderdata på andra sätt i dag tycker jag inte håller riktigt. Vinterbilden konkretiserar och gör datan mänsklig. Varför inte i stället utveckla idén med vinterbilden i den digitala miljön undrar jag. Det skulle mycket väl gå att ha ett årligen växande galleri av vinterbilder på webben. En sådan här specialgrej skulle kunna ges en egen layout som både ger överblick och möjlighet att zooma in i detalj i de enskilda bilderna. I själva verket är webben på många sätt en bättre plattform än papperstidningen för att visa foton. Det skulle rentav kunna vara så att det är med webben som vinterbilden skulle komma till sin fulla rätt.

Det är talande att det är just Ulf Eneroth som ligger bakom idén med vinterbilden. Han var en lokalreporter med engagemang, driv och visioner. Vinterbilden kan låta futtig, men det är den inte alls. Det är vacker lokaljournalistik och bidrar till att ge tidningen en själ och identitet. För mig, som också varit aktiv inom lokaljournalistiken, har Ulf Eneroth, även om vi är olika som journalister, framstått som en förebild. Första gången jag träffade Ulf tror jag var när han var hemma hos oss och intervjuade min pappa som skulle börja på ett nytt jobb. Jag minns att intervjun gjordes vid vårt köksbord. Jag minns delar av ingressen och bilden från garageinfarten. Något år senare hade jag recenserat en Di Leva-konsert i Västerås och lämnade text och bild till en stressad Ulf som då var kvällsredigerare. ”Kommer det in mera skit”, hörde jag honom mumla. Ulf redigerade sedan om artikeln, ändrade ingressen, bytte rubrik. Min bror tyckte att ingressen hade blivit sämre minns jag. Ärligt talat var texten i behov av redigering.

Ytterligare något år senare minns jag att Ulf skrev om den ideella kulturföreningen Stadskultstudion där jag var aktiv. Det blev ett gediget och genomarbetat reportage. Ulf tog sig tid att prata med flera av oss medlemmar. Minns bilden där vi satt runt bordet inne på kontoret med ett fotografi av Kurt Olsson i bakgrunden. En sommar kom jag in på redaktionen efter att ha varit i Moçambique. Jag ville skriva en artikel med Köpingsvinkel, eftersom Östen Karlsson, då församlingsassistent i Köpings församling, hade varit med på resan. När jag klagade på arvodet sa Ulf att tidningens egna reportrar kunde intervjua Östen. Dom kan inte beskriva miljön på samma sätt som jag som varit på plats, invände jag. Ulf blev inte arg på mig trots mitt hetsiga humör. En nyårsafton skrev jag om Micke och Amanda som flyttat till Norge för att rensa fisk. Jag vävde ihop deras flytt och deras arbete med tankar om vår generation som trätt ut i vuxenlivet när den ekonomiska krisen och massarbetslösheten slog till. Riktiga jobb hade blivit science fiction, skrev jag. Texten var rörig och ostrukturerad. Ulf lyfte ut reflektionerna om vår generation och la dem i en separat krönika, bredvid reportaget om Micke och Amanda.

När jag efter några års frånvaro återvände till Köping för att vikariera på Bärgslagsbladet fick jag hjälp av Ulf att skriva, redigera och sätta rubriker. När tyska Getrag skulle ta över delar av Volvo föreslog Ulf att jag skulle tala med arbetarna inne på fabriken medan han intervjuade cheferna. Jag blev dessvärre inte insläppt i fabriken. När Köpingsyran drog i gång tyckte Ulf att jag skulle gå ut och fånga stämningen på stan. Det blev på sätt och vis min räddning. Jag kunde inleda dagen med att diskret gå och lägga mig i vilrummet. Dagen innan hade jag varit ute och druckit öl och inte hittat någonstans att sova. När jag gick in på arbetsplatsen gick larmet i gång. När jag la mig i pappas bil ute på Hemköpsparkeringen trodde några killar att jag var biltjuv. Jag sprang för mitt liv mitt på Glasgatan och tappade mina skor och fick hål på mina strumpor. Som tur var hade killarna ringt polisen och mitt under jakten svängde en radiobil in framför mig. Jag sa att jag lånat bilen av min pappa. Efter att ha gjort en sökning på registreringsnumret släppte dom mig. På morgonmötet frågade chefen om någon visste varför larmet gått under natten. Jag hade planer på att ge mig tillkänna men det blev aldrig av.

Någon gång under den här perioden minns jag att Ulf kom in en söndagskväll och gjorde om hela ettan på tidningen. Det var efter att Lennye Osbeck upptäckt en Volvonyhet på TT som också skulle påverka Köpingsfabriken. Det där fångar Ulf som journalist för mig. Passionen och hängivenheten.

Något liknande hände flera år senare när Ulf avbröt semestern för att gå in och skriva en lokal fotbollsnyhet. Han tyckte att det var viktigt att vara först med nyheten. Så viktigt att han var beredd att avbryta semestern. Jag har Ulf att tacka för att jag kunde skriva om Bertil Ekendahl – Köpingsbon som på nittiotalet startade Arbetslösas parti – när han, utstyrd i en förklädnad gjord av papier-maché, gisslade statsministern Göran Persson under sommartalet i Björkviks Folkets Park. Jag minns att jag ringde från omklädningsrummet på Krillanbadet och framförde idén. Det faktum att Ulf var i tjänst den helgen skulle öka mina chanser. Han skulle våga satsa på en sådan här grej, tänkte jag. Jag minns hur glad jag blev när han nappade på förslaget. Ulf hjälpte mig att redigera och sätta rubrik till texten sent på söndagskvällen.

—

Magnus Gustafson