Memoarer: Minnen av kriget
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, mars 21st, 2024Nikolaj Nikulin
Minnen av kriget
Översättning av Nils Håkanson
Förord av Sergej Lebedev
Ersatz. 304 sidor. Utkommen.
Nikolaj Nikulins krigsmemoarer Minnen av kriget är ett av 1900-talets viktiga historiska dokument. Boken raserar och bygger sedan upp bilden av Sovjetunionens seger av andra världskriget.
I författarens egna förord heter det att ”[d]et var aldrig min avsikt att dessa anteckningar skulle offentliggöras. De utgör ett försök från min sida att göra mig fri från det förflutna”. För man kan göra sig fri från historien, med all sin barlast, om man kritiskt granskar den och skärskådar hur den hittills har berättats. Nikulin vill med sin text utmana bilden av andra världskrigets krigsföring – den var inte heroiskt, den var ett helvete och ingenting annat.
Memoarerna nedtecknades redan 1975. Anledningen till att de aldrig var tänkta att publiceras, stavas censur. Den ryska journalisten och tillika författaren Sergej Lebedev skriver i sitt förord att ”Nikolaj Nikulins Minnen av kriget utkom 2007, två år innan författaren avled; den gavs ut i en liten upplaga av Statliga Eremitaget, som var Nikulins arbetsplats under hela hans liv. Ingen gjorde reklam för boken, den hade ingen pr-apparat bakom sig och ingen som »snackade upp den«. På bara ett par månader blev den ändå en händelse”.
Varför skulle då en eventuell publicering av boken vara föremål för censur? Jo, den skulle alltså omkullkasta historieskrivningen av det stora fosterländska kriget, namnet på det andra världskriget som speglar den period av patriotism som landet befann sig i vid krigstiden. Därtill skulle den vara ett dråpslag mot bolsjevismens pragmatism och underliggande nihilism som innebar individens totala underkastande under staten. Men Nikulin skiljer sig från andra dissidenter av stalinismen. Han försöker inte ge en heroisk, defaitistisk bild av soldaten, utan en allt igenom verklighetstrogen bild av den degenererande situation soldaten befann sig i.
Ryssland hade dragits in i kriget efter att 1939 års icke-aggressionspakt mellan Nazityskland och Sovjet upphörde 1941. Den hade gjort så efter nazisternas inledande av operation Barbarossa. Kriget gick till en början uselt för Sovjet, och man utfärdade en order, order 260, vilken likställde fångenskap med desertering, samt att anhöriga kunde ställas inför krigsrätt. Ett år senare skulle reträtt bli straffbart och retirerade soldater sköts av spärrtrupper. Och det är just denna idioti som Nikulin vill gestalta i sina memoarer.
När kriget bryter ut, gör det det med fasa, samtidigt som det är något fullkomligt ogripbart. Som nyinkallad i armén bevittnar Nikulin hur man avrättar desertörer, något som sågs som en ”disciplinstärkande åtgärd” för manskapet. Den första bevittnade avrättningen av hans medsoldater fick honom att inse allvaret i kriget, det gick från något därborta till något totalt närvarande.
I krigets tidiga skeende, registrerar Nikulin kriget något naivt, men ändå något kritiskt genom de erfarenheter som görs. På sätt och vis påminner det om Voltaires ironiska Candide; förvisso tror aldrig Nikulin att han befinner sig i den bästa av världar men hans naivitet sätts på prov och tillvaron visar sig allt grymmare för varje vänd boksida.
Nikulin försöker aldrig gestalta de hemskheter han upplevt i detalj. Det går inte, för ”[a]tt 17 år gammal skildra denna fasa är omöjligt; den kan bara förstås av den som själv har blivit tvingad att resa sig upp bara för att gå iväg och dö.” Därför uteblir det och texten blir alltmer bisarr.
Ungefär en tredjedel in i texten ändras tonen och blir mer svärtad. Man börjar använda döda kroppar som vägvisare, man hugger av sönderfrusna ben för att komma åt gummistövlar, och tack vare yxan igen så blir döda hästar till biffbitar.
Lika fientliga som tyskarna är, är generalerna och de högre leden inom den egna militären. Genom den unge berättaren är det ibland svårt att avgöra vad som är sant, men allt är sant; sorgligt och bisarrt. Soldaterna var dåligt rustade, likaså utbildade och de premierades inte att fatta egna beslut. Soldaterna deltog aktivt i de förnuftsvidriga striderna och anfallen eftersom de var rädda för vad som skulle hända om de inte deltog.
Nikulin ger ett överflöd av makabra anekdoter och små utvikningar. Texten gör inga förstärkningar, det behövs inte. Ändå skymtar en mörk humor titt som tätt. Det hela påvisar inte bara den sovjetiska ledningens utan hela krigets idioti.
Under tiden som striderna pågår i Sovjet så är det tyskarna som står för de värsta hemskheterna. Men Nikulin menar att när kriget bytte mark, så övertog ryssarna behovet att begå de värsta av hemskheter: ”När vår trupp rullade in i »det fascistiska djurets näste«, som det stod på en skylt vid gränsen till Tyskland, fyllde denna ande även oss. Folk började dra iväg på plundringståg eller för att jaga tyskor, och det gick inte att hejda dem.” Kriget korrumperar och förblindar.
Mot slutet av boken skriver Nikulin att ”[m]an hade helt enkelt vant sig vid att inte bry sig om förlusterna.” Och det var så man vann kriget mot tyskarna, man brydde sig mindre om förlusterna än dem. Efter kriget samtalar han med en överstelöjtnant som erkänner att man ”krigade dumt, slösaktigt, obegåvat, amatörmässigt. Vi lät tyskarna döda oss och döda oss utan slut”.
Boken har ett högt litterärt värde i sig. Antagonisten är Stalin, och bolsjevismen, och han dyker upp namn titt som tätt, och med rätta fördöms han. Men just för att boken har så pass högt litterärt värde hade man kunnat hoppats att Stalin och bolsjevismen skulle fördömas mer nyanserat. Självklart ska han fördömas!, men det skulle kunna finnas mer komplexitet i fördömandet, utan att diktatorn och den totalitära ideologin för den skull tas i försvar! Det hade kunnat gjort fördömandet desto mer kraftfullt. Men sedan är också Minnet av kriget en krigsmemoar, inte en politiskt manifest.
Vid läsandet är det lätt att dra likheter, eller kanske snarare brister av likheter, med en annan krigsmemoar, nämligen Ernst Jüngers I stålstormen (1920). Förvisso fördömde Jünger andra världskriget grundligt, men i sin memoar från första världskriget målar han upp en komplex heroisk bild av soldaten som någon som omdanar det gamla och som söker äventyret. En sådan ansats saknas helt hos Nikulin. Det ligger närmare till hands att jämföra boken med den sevärda sovjetiska mastodontfilmen Gå och se (ry. Idi i smotri; 1985) av Elim Klimov. Båda verken gestaltar hämningslöst krigets osminkade, otyglade ansikte.
Minnen av kriget är ett viktigt historiskt dokument att ta del av. Nikulin har inga ambitioner att med verket undvika ett nytt krig, han säger i sitt efterord att förutsättningarna för ett nytt krig alltid går att finna i det förras slut. Han vill bara visa upp kriget, visa hur det är. Men förhoppningsvis kanske vi lär oss något av detta.
—
Isak Adolfsson
Diskussion