Roman: En dag kommer vi att skratta åt det
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, april 23rd, 2024Thomas Korsgaard
En dag kommer vi att skratta åt det
Översättning av Helena Hansson
Weyler förlag. 306 sidor. Just utkommen.
Utgivningen av den första delen i Thomas Korsgaards Trilogin om Tue, romanen Om någon skulle komma förbi (2022), var något av en litterär händelse i Danmark. Den hyllades av Danmarks dåvarande statsminister, Lars Løkke Rasmussen. Föreliggande bok, den andra i serien, nominerades till det prestigefyllda Læsernes Bogpris. Och den tredje kommande delen Man skulle kanske ha varit där, tilldelades det lika prestigefyllda priset De Gyldne Laurbær. Till sommaren ges även den ut på svenska, på Weylers förlag.
I En dag kommer vi skratta åt det möter vi den queera Tue, ungefär där vi lämnade honom senast. Han bor på den jylländska landsbygden, är fattig och ogillar gården han bor på men som tur är, är pappa inte lika frenetiskt stressad över gårdens framtid. Han har sålt av den. Men familjen är lika ogillad i byn och man rör sig bara bland likasinnade: Annat slödder.
Boken är en bildningsroman, men med små stötvisa nedslag istället för en mer sammanhållen handling med en tydlig rörelse framåt. Bildningsromaner brukar visa hur hjälten konsekvent mognar och växer in i sin roll som en storhet av något slag, att de är förutbestämda sin storhet. Här kan man nästan tala om en anti-bildningsroman – Tue är ingen storhet och kommer aldrig att bli. Istället är han vardagligt genomsnittlig.
Tues pappa har nu gått ned sig i diverse småjobb och är oförstående inför sin äldsta son. Tues mamma har fått ett skadestånd för en arm som blivit felopererad och förälskat sig i en MS-sjuk man i chatten på någon spelsida, och en skilsmässa stundar. Men, man är fast besluten om att fira den kommande kopparbröllopsdagen.
De små episoderna är till en början någorlunda samlade, men när man åker på en för dem alldeles för dyr semester till Alanya, där tjejkompisen Iben följer med, då börjar cirkusen på allvar.
Vad som utmärkte den första boken i serien, var den konsekvent hållna berättarstilen, vilken var adekvat i förhållande till vem vår berättare Tue är: En karg och hårdhudad men samtidigt känslig tonåring. Det gäller även den andra delen. Samtidigt som Tue är högst sarkastisk, selektiv och återhållsam i sitt berättande, där sidorna nästan flödar över av spydiga, cyniska kommentarer familjemedlemmarna emellan, så är han i grund och botten en känslig person.
Boken har för övrigt ett rikt och naturligt språk. Helena Hansson står för översättningen, precis som i första delen. Den nominerades till Årets översättning, och det var enkelt att förstå varför. En dag kommer vi att skratta åt det är lika väl hanterad och överförd.
Trilogin om Tue är delvis biografisk, och ett problem när biografi ska dramatiseras är att den passar illa en antagen dramatiskt struktur. Men Korsgaard har löst detta på ett eget sätt. Genom att låta en del trådar förbli lösa så skapar han en känsla småskaligt kaos. Det passar väl ihop med att han skriver episodiskt. Saker och ting behövs inte följas upp på samma sätt då. Det ger istället texten en autentiskt prägel, samtidigt som berättelsen fungerar dramaturgiskt, även om inte allt följs upp.
Något som diskuterats den senaste tiden är böcker som premierar vibe framför plot, alltså stämning framför handling. Föreliggande bok är så att säga seriens mellanakt, och sådana har problemet att de inte har en tydlig början eller tydligt slut. Just därför fungerar det väl att boken fokuserar på vibe och inte främst på plot.
Det betyder inte att boken bryter med den första delen, för även denna bestod av en ström av händelser, episoder, som inte hade någon alltigenom röd tråd. Böckernas princip om vibe framför plot gör bara att den andra delen inte ställs inför det problem som mellanakten, mellanboken brukar ställas inför.
Man kan dock fråga säg om boken bär på en exotism, som om den vore ett medel för klassturism. De som skildras i boken är nästan uteslutande fattiga människor – åtminstone i bokens första halva – och vår berättare Tue har väldigt roligt åt dem. Exploaterats underklassen genom skildringen? Är den ofta roliga berättelsen berättad på bekostnad av de sämre ställda? Det saknas värme i det som skildras, men det är förståeligt då dessa förtryckta människor i sin tur förtrycker vår berättare. Tue är queer och skiljer sig markant från den heteronormativa miljö han kommer från.
Han är alltså queer, och överlag utan värme inför dem han skildrar. Man skulle kunna tala om honom som en så kallad bad gay, ett fenomen som populariserats den senaste tiden. Han är gay och han är lite ond – och frågan som retoriskt ställs är, hänger dessa två ihop? Självklart är man inte ond eller god beroende på ens sexuella preferenser. Men kan andras attityd och handlande i förhållande till ens sexualitet påverka hur god eller ond man i förlängningen är? Kan man tröttna på andras bristande bemötande och bli en ondsint person? Tue säger det själv. En kompis tror att alla homosexuella män är så gulliga, ”men det är inte alla bögar som är gulliga”. Att Tur är en bad gay vidgar bilden av hur homosexuella porträtteras och det gör gruppen mer vardaglig.
Så, exploateras underklassen genom att skildras negativt av en bad gay? Nja. Det visar kanske snarare på att förtryckta ofta själva förtrycker.
En dag kommer vi att skratta åt det är en god uppföljare. Bokseriens utformande princip om vibe framför plot gör denna andra del relativt friktionsfri. Den episodiska stilen likaså. Men, hur mycket mer vibe och hur många fler episoder kan den tredje delen rodda med? Fast varför skulle den inte det?
—
Isak Adolfsson
Diskussion