Poesi: Illuminationen av allt.

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Lyrik, Recension onsdag, juni 17th, 2026

Illuminationen av allt

Signe Gjessing

Ellerströms förlag. Utkommen.

I ett ca 15 år gammalt avsnitt av p1 programmet som i dag heter Lundströms bokradio, hävdade någon att Joyce Carol Oates i sin roman Blonde medvetet använder sig av dåliga metaforer. Jag som då var en relativt nybliven läsare av mer ambitiös litteratur hade svårt att förstå vad något sådant skulle kunna betyda och varför en författare frivilligt skulle vilja skriva dåligt.

Många år senare har jag fortfarande inte läst Oates tegelsten och har ännu inget riktigt svar på vad den där radiopanelisten kan ha menat. Men när jag läser Signe Gjessings diktsamling Illuminationen av allt som nyligen översatts av Helena Boberg och Ann Jäderlund till svenska kommer de där orden tillbaka till mig. Den danska poeten Signe Gjessing har sedan hon debuterade som 22-åring med den kritikerrosade Ut i det o-lösa fått etablerat sig som en sällsynt kraft i den samtida poesin. När Ellerströms nu ger ut en översättning av samlingen Illuminationen av allt som gavs ut i Danmark år 2023 beskrivs hon som ”en av den danska samtidspoesins mest egensinniga och tongivande röster.”

Att det är just i läsningen av Gjessing som jag kommer att tänka på det där avsiktligt ”dåliga” metaforerna kan verka förbryllande. Men missförstå mig rätt. Metaforerna är inte dåliga. Inte egentligen. Snarare är de för de mesta ganska fantastiska. Gjessings bilder är ett slags poesins humlor som flyger fastän de inte borde kunna. Deras innebörder är oklara, men ändå inte oantastligt gåtfulla. De är varken helt bokstavliga eller helt symboliska. De är charmigt klumpiga utan att vara uppenbart underfundiga. Hela tiden levande men samtidigt påfallande icke-intuitiva. Till exempel skriver Gjessing om att göra en lådbil av ”universums väggar” och hur blodet blir lagt som ”nagellack på stjärnorna.”

Illuminationen av allt uppehåller sig vid en begränsad motivkrets, eller kanske snarare en ensemble av personifikationer: Universum, Skapelsen, Blodet, Solrosorna och inte minst Stjärnorna för att nämna några av de viktigaste. Dessa uppträder alla på Gjessings himlavalv som besjälade begrepp, entiteter som befinner sig någonstans mellan metafysiska storheter och olydiga låtsaskompisar som hela tiden insisterar på att ömsom dölja och ömsom avslöja nya sidor av verklighetens gåta, genom att framträda i nya konstellationer.

”Våra skuggor nördar ner sig i det hinsides – hur många gånger de har besökt världen.” Så inleder Gjessing sin samling. Den lekfulla besjälningen av ”skuggorna” känns igen från poetens tidigare samlingar. Men här tycks något ha hänt, om så bara genom en subtil förskjutning i diktarens register. Det är något med faktumet att skuggorna just ”nördar” ner sig i det hinsides som vittnar om en typiskt samtida sensibilitet, på en gång regressiv och ironiskt medveten. Samtidigt finns här också en slags fördjupning av ett typiskt drag i Gjessings diktande: Det närmast Södergranska självförtroendet, det på gränsen till självtillräckligt slutna kretsloppet av egensinniga motiv.

Just det regressiva, eller bejakandet av barnasinnet mer positivt uttryckt, genomsyrar samlingen på många plan. Många av formuleringarna kan till formen påminna om ett barns påståenden. Ibland en trotsig lek med vuxenvärldens kategorisystem och ibland allvarligt menade försök att upprätta samband mellan varats oförenliga nivåer.

Det är också just här som metaforerna och besjälningarna slutar fungera som poetiska stilgrepp och istället triumferar i en slags vild och otyglad självklarhet. Till exempel försöker stjärnor förklara för poetens blod vad ljus är. Att stjärnorna förklarar något för poetens blod är inte snyggt eller träffande i en klassisk mening, snarare är formuleringen signifikativ för det sätt som Gjessing på en gång parodierar den poetiska gesten och bjuder in till en ny nivå av oförmedlad intimitet. Ännu mindre intuitivt blir det när stjärnorna ber universum att ”damma av” poetens blodådror, eller när ”hjärtan dansar apelsindans med stjärnfall” och ”din hjärtvägg har blivit en mur som stjärnorna sätter sina självlysande tuggummin på.”

Möjligen kan man ha invändningar mot just det sätt varigenom Gjessings poesi koncentrerats och lite grann fastnat i sina egna omloppsbanor. Gjessings poesi övertygar fortande, men samtidigt har jag lite svårt att se hur hon ska kunna gå längre i den utstakade riktningen. Ibland balanserar den excentriska vitaliteten lite på gränsen till det interna och självrefererande. Jag kan inte heller helt släppa att diktsamlingens högst blygsamma omfattning (32 sid, varav nästan hälften är helt blanka) känns ganska otillfredsställande. Trots att jag länge efterfrågat diktsamlingar som inte måste vara storskaliga konceptuella allkonstverk som mer än något annat påminner om finlitterära coffee table books, kan jag lite grann sakna det större formatet och de mer expansiva försöken att övervinna och övertyga läsaren ifrån de tidigare böckerna som får sägas vara mer ambitiösa som diktsamlingar betraktade.

Som starkast blir det nog för mig trots allt de stunder när Gjessing med sin astro-poetiska lek lyckas nagelfästa något som på ett oväntat sätt känns igenkännligt som någonslags sanning, bortom det rena uttrycket. I min läsning hade jag stryket under passagen ”Världarna är den hårda kärna som är på plats varje gång det händer något spännande.” När jag läste meningen första gången gav den mig nån slags uppenbarelse, men nu får jag lite känslan av en kvardröjande insikt från en bleknande dröm som lämnar mig med en fråga: Finns det en djup sanning här eller har jag bara låtit mig vaggas in i Gjessings hypnos? Förmodligen pekar båda alternativen mot ett mer än godkänt betyg.

—

Erik Hultin