CD: Svensk jazz X 4 (Thomas Janzon, Stella Gustin, Mattebo Adami Quintet, Per Ekdahl)
Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, juli 22nd, 2026
Thomas Janzon: Jazz Diary (Changes music). Speltid: 40’44.
Thomas Janzon (gitarrer), Nedra Wheeler (bas), Tony Austin (trummor), Chuck McPherson (trummor)
–
–
–
–
–
–
–
Stella Gustin: Stella Gustin Sings (TengTones). Speltid: 37’20.
Stella Gustin (sång), Elias Larsson (piano), Tomas Sjödell (bas), Albin Eklund (trummor), Nils Landgren (trombon, på ett spår)
–
–
–
–
–
–
Mattebo Adami Quintet: Sketches of Cool (TengTones). Speltid: 54’56.
Sebastian Mattebo (tenorsaxofon), Hampus Adami (ventilbasun), Jonny Ek (piano), Tomas Sjödell (bas), Jonas Bäckman (trummor)
–
–
–
–
–
Per Ekdahl: Brytningstid (TenghTones). Speltid: 49’49.
Per Ekdahl (trummor, slagverk, Rhodes, sång), Gustaf Ljunggren (gitarrer, steel guitar), Martin Höper (bas), Per Texas Johansson (tenorsaxofon, klarinett, basklarinett), Lisa Bodelius (trombon), Carl Bagge (piano), Josefin Runsteen (violin), Erik Tengholm (trumpet, flygelhorn), Annika Granlund Jonsson (sång)
–
–
Längtar ni efter lite traditionell gitarrjazz kan det finnas anledning att vända sig till Thomas Janzon och hans nya album Jazz Diary. Som titeln kanske antyder är det opretentiös musik, lättlyssnad och trevlig i stunden. Janzon spelar lågmält, avslappnat, kultiverat och melodiöst och låter i ”To Summer” en lätt nordisk folkviseton smyga sig in i form av ”Uti vår hage”. Trumspelet, och då i första hand Tony Austins i de sex första låtarna, är drivande och skapar diskreta men livgivande effekter. Albumet avslutas med en liveupptagning där basisten Nedra Wheeler kommer mer i fokus. Och här visar Janzon en lite annan sida, mer av Pat Metheny, genom att låta den annars förhärskande varmt avrundade gitarrtonen bli mer metallisk.
Stella Gustins Sings är den rättframma och upplysande titeln på Stella Gustins debutalbum där hon arrangerat tio låtar från jazzens och musikalens världar. De flesta ligger lite utanför standardrepertoaren, med undantag ”People” som ju starkt förknippas med Barbara Streisand. Med sig har Gustin en traditionell jazztrio – Elias Larsson på piano, Tomas Sjödell på bas och Albin Eklund på trummor – som ofta får det att svänga bra, medan Gustins röst har en något större dragning åt musikal. Till nästa album – det kommer säkert – hoppas jag på en starkare personlig relation till texterna och musiken. Jag skulle inte säga nej till en större variation som bryter det lite strömlinjeformade intrycket och till ett större känslodjup som tar tag och håller mig fast.
Mattebo Adami Quintet odlar cool jazz-traditionen på sitt nya album som mycket riktigt heter Sketches of Cool (en hälsning till Miles Davis?). Det svänger bra när Tomas Sjödells studsande bas, Jonny Eks piano och Jonas Bäckmans trummor effektivt driver på medan Sebastian Mattebos tenorsaxofon och Hampus Adamis ventilbasun (trombon med ventiler) snyggt sätter soundet. Det är jazz som lätt får lyssnarens fötter och huvud att börja vicka takten. Man ska inte förvänta sig något nyskapande eller udda, men kvintetten behärskar det här konceptet till fullo, och den som gillar genren har en knapp timmes fröjd att se fram mot.
På Brytningstid möter vi trumslagaren, arrangören och kompositören Per Ekdahl i samtliga dessa tre egenskaper. Det är en blandad tillställning där traditionell jazz växlar med mer moderna tongångar. Nio musiker medverkar, men någon storbandskänsla är det definitivt inte fråga om. Till soundet bidrar inte minst blåset bestående av saxofon och klarinett (Per Texas Johansson) trumpet och flygelhorn (Erik Tengholm) och trombon (Lisa Bodelius) – och så en steel guitar (Gustaf Ljunggren). Lite oväntat dyker även en fiol upp (Josefin Runsteen), och så förstås ett piano (Carl Bagge) och en kontrabas (Martin Höper). Ett rätt udda spår består av en vokalis som jag inte riktigt blir klok på i sammanhanget. Men den tar fort slut. Det är alltså en rätt brokig tillställning, som om Ekdahl vill visa upp sin mångsidighet. Det skapar variation och nog behärskar han och hans medmusiker många stilar. Jag hade ändå gärna sett att man vågat satsa fullt ut på det lite mer modernistiska. Allt är proffsigt, men det är ändå där som albumets verkliga styrka finns.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
Diskussion