Satirteckning: Roliga gubbar…

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension lördag, augusti 22nd, 2026

Roliga gubbar, veckoparader och kritik – Satirteckningen i svensk dagsspress 1892-2022

Orla Vigsø

Carlsson Bokförlag 184 sidor

 

Det fanns en tid när teckningar kunde dyka upp lite var som helst i dagspressen. Med tiden utvecklades principerna för redigering, olika ämnen fick mer eller mindre fick fasta platser. Vad gällde satirteckningar utvecklades så småningom en tradition där en grupp hade sin plats på ledarsidorna, inte sällan i direkt samarbete med ledartexterna. Övrigt material med satirisk spets hamnade på ”lätta sidan” där satiren fick samsas med kåserier och allsköns annat material som kunde anses underhållande.

Nu kommer mediaforskaren Orla Vigsø med en bok om dagstidningarnas satirteckningar.

Förenklat kan man säga han valt ut tio betydelsefulla svenska dagstidningar och med en  bunt frågetällningar satt sig ner i arkivet och gått igenom ett statistiskt urval av de tio tidningarnas produktion och tagit reda på hur många teckningar de publicerat.  Det leder till en del sifferexercis som kanske mest intresserar forskarkollegorna.

Men det är i Vigsøs genomgång av de enskilda tidningarna som det blir en mer levande historieskrivning.

Kort kan man säga den svenska pressen ligger rätt långt efter sina utländska kolleger vad gäller tecknad satir. Visserligen sker kring sekelskiftet 1900 en uppblossande utgivning av skämttidningar (alltså inte dagspress) som vände sig till den framväxande borgarklassen. Men de behövde knappast sätta groggen i halsen av politisk upprördhet, för det var oftast enklare underhållning och skämt utan satirisk spets.

Men medan denna skämtpress efter sin glansperiod sakta men obönhörligt går bakåt under det nya seklet, går dagspressen framåt. Vi är framme vid 1930-talet innan dagspressen alltmer regelbundet använder tecknad satir. Och då har dagspressen också kunnat fånga upp de profilerade pennor som skämtpressen gjort arbetslösa.

Satirbilder på ledarsidorna kommer först på 1960-eller 1970-talet.

Bortsett från dagsverser kan man i svensk press sortera satirteckningar i två grupper: ”som självständiga, inramade teckningar ofta med egen rubrik, eller som teckningar som är integrerade med den redaktionella texten, till exempel ledaren. Den självständiga  teckningen är den klassiska political cartoon eller editorial  cartoon  och den har funnits med i de flesta tidningar under perioden.”

Bäst i boken är de tre intervjuerna med Magnus Bard, Robert Nyberg och Riber Hansson (död 2024). På begränsat utrymme tar de upp flera viktiga frågeställningar, bland annat den om betydelsen av engagerade redaktörer som tror på den tecknade bilden och satirens betydelse.

Robert Nyberg lyfter fram Göran Widerberg på Dagens Arbete: ”Det är han som dragit dit tecknarna. Det måste hamna en person med ett personligt intresse på redaktörsposten för att satiren ska överleva i tidningen”

—

Dick Schyberg, kulturjournalist. 1999-2013 redaktör för tidningen Tecknaren