Bok: Galgmannen av Friedrich de la Motte Fouqué

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, augusti 26th, 2026

Galgmannen

Av Friedrich de la Motte Fouqué

Översättning och förord: Bodil Zalesky

Hastur förlag. 61 sidor. Har nyss utkommit.

 

I juni 1817 lämnade poeten Per Daniel Amadeus Atterbom sitt Uppsala för anträda en lång bildningsresa till Tyskland och Italien. I Berlin, dit han anlände den 9 juli, passade han på att se E. T. A. Hoffmanns ”lika romantiskt componerade, som af hans vän Fouqué romantiskt diktade opera Undine”. Den gjorde ”ett förtrollande intryck” på Atterbom som inte minst fäste sig vid de fantastiska dekorationerna. Han hade gärna träffat Friedrich de la Motte Fouqué och säger sig hålla ”oändligt af denna fromma, i saliga troubadours-drömmar ostördt lekande skaldenatur”. Men det visade sig omöjligt då den diktande baronen endast vintertid befann sig i Berlin, ”åtföljd av sin romandiktande junoniska fru”; resten av året, får vi veta, ”förlefver han i skötet af en älskvärd familj och en vacker park, under oafbrutna poetiska värf och ridderliga betraktelser”. Men Atterbom är trots allt inte okritisk och beklagar att Fouqué kommit ”i mode” och varit svag nog att ”låta sig bruka /…/ till den läsande massans hjelte för dagen” och därmed blivit ”tillfångatagen af sitt eget manér”. Nu är Atterbom rädd att den ombytliga publiken kommer att frånkänna honom även hans tidigare storhet trots att man nyss har ”upphöjt honom till fader och Messias för ett nytt poetiskt tidehvarf”. Så långt Atterbom – som man nog får säga drabbats av just detta öde i lika hög grad som Fouqué. Än mer kritisk, närmast raljant, är gamle Henrik Schück i sin stora litteraturhistoria.

Fouqué var illuster medlem av sällskapet Serapionbröderna, där Hoffmann presiderade, och alltså en del av den tyska romantiken i det begynnande 1800-talet. Hans opuslista är omfattande med sådär 150 verk. Men i stort sett det enda av honom som fortfarande läses är den betagande och sorgset poetiska sagoberättelsen Undine, hyllad av H. P. Lovecraft som fann Fouqué vara en ”fulländad konstnär på det makabras fält”. Nu kan vi bekanta oss med en historia av lite annat slag, Galgmannen från 1814. Det är inte oväntat förlaget Hastur som står för den snygga och behändiga utgåvan och Bodil Zalesky som svarar för den påfallande smidiga och njutbara översättningen. Här får vi följa den unge, naive, levnadsglade och slösaktige köpmannen Reichard som reser till Venedig och hamnar i omständigheter som hotar att leda till ett öde värre än döden, nämligen evig förtappelse.

För den som läst Robert Louis Stevensons novell ”Anden i flaskan” (som ingår i den nyligen av Hastur utgivna volymen Markheim och andra sällsamma historier) känns historien igen. Stevensons novell utspelas i Söderhavet och påstås ofta bygga på en polynesisk berättelse. Det är fel. Stevenson själv sa att han lånat historien från en brittisk melodram från 1828. Den pjäsen går i sin tur tillbaka på bröderna Grimm och på de la Motte Fouqués Galgmannen. Och sannolikt har den äldre rötter än så. Hur som helst handlar den om en ande, eller demon, som innesluten i en flaska kan skänka sin ägare rikedom och andra fördelar. Som ni säkert anar finns här ett förbehåll i form av en djävulspakt där man sätter sin själ i pant. Den som vid sin död har flaskan i sin ägo är prisgiven till Satan. För att rädda sig måste man sälja flaskan till ett pris under det man själv köpt den för – vilket av lätt insedda skäl blir allt svårare, med desperation och ångest som följd. Inte oväntat inleder såväl Stevenson som Fouqué sina historier när det börjar bli svårt att hitta mynt av mindre valörer.

Den tyska titeln Das Galgenmännlein låter sig knappast översättas; ”Galgpysslingen” eller något liknande låter inte speciellt bra – och det gör inte heller Galg-ungen som den heter i en svensk översättning från 1816. Som Zalesky förklarar är den lilla frånstötande varelsen i själva verket en alruna, en växt som i folktron begåvats med allsköns magiska egenskaper och som sades äga speciell kraft om den druckit de avrättades blod på galgbacken. Uppenbarligen fascinerade den där rotsaken tyska romantiker med intresse för folkloristik. Så intar den en framträdande och närmast grotesk och burlesk plats i Achim von Arnims sanslösa berättelse Isabella av Egypten från 1812, en berättelse som alltså föregår Galgmannen med två år.

I jämförelse med von Arnim är de la Motte Fouqué en återhållsam berättare, mer i stil med serapionbrodern Adelbert von Chamisso i Peter Schlemihls sällsamma historia från samma år, en berättelse som även den handlar om en djävulspakt. Effektivt och utan krumbukter serverar Fouqué sin sedelärande och underhållande historia. Den rymmer en hel del mer eller mindre oväntade turer men slutar – ja, det ska inte avslöjas. I jämförelse med Stevensons psykologiskt och moraliskt mångskiktade version kan den förvisso framstå som rätt enkel, men nog har den sin charm. Och visst är det glädjande att Hastur och Zalesky fortsätter att botanisera bland den tyska fantastikens bortglömda blomster.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.