Rött, gult och antifascism

Inlagd av Kulturdelen Krönika torsdag, september 17th, 2026

När jag låg och flöt hörde jag ljudvågor från Påls röst som förflyttade sig under vattnet. Han stod och talade med Linus en bit bort. Så här är forskarlivet ibland, sa Pål när jag simmade mot dem. Det kan vara otrygga anställningar och osäkert ekonomiskt. Men då och då blir det resor som den här.

Vi hade lämnat de luftkonditionerade salarna och tagit oss till stranden Platja de Sant Sebastià. Konferensen om urban historia var oinspirerande. Jag funderade på om det var något fel med själva utgångspunkten i att ha staden som fokus och forskningsobjekt. Studien måste ha något syfte eller något objekt som går bortom staden, tänkte jag. Det lokala ska fungera som en lins för att se något mer. Cementen var kanske mitt sätt att röra mig inifrån och ut. Cementtillverkningen i småstaden Köping kan ses som en del av det kapitalistiska välfärdssamhället. Kamraterna följde textilens och bomullens koloniala väv från Malmö och ut i världen.

Just nu hade vi lagt undan bomullen och cementen och gick längs La Barceloneta och hamnade på en uteservering där vi åt tapas. När Linus beställde in sangria gick tankarna till realityserien Charterfeber i TV3. Det var bara paellan som fattades. När Linus och jag tog en lång promenad till en gammal Bodega i hjärtat av stadsdelen Gràcia steg möjligen temperaturen på paketresan ytterligare. Linus drack Vermouth och jag drack mineralvatten. Han sa att han skulle åka vidare till Frankrike med sin flickvän. Vi talade om fotboll. Han tyckte inte att de engelska klubbarna stod för något längre och hade slutat följa Premier League. Han tipsade om kvarterslaget UE Sant Andreu som skulle spela mot Águilas FC från Murcia i helgen.

Vi möttes i La Sagrera klockan fyra och gick en sväng och hittade något som kallades deltagarbaserad urbanism där gator och torg skulle formas av de som bodde där och vi gick förbi en ockuperad biosalong. Efter att vi passerat Saint Andreus egen arena Estadi Narcís Sala som var under ombyggnad kom vi till Rambla de l’Onze de Setembre, en gata som fått namn efter Kataloniens nationaldag, 11 september, där rödgula supportrar samlats. Stadsbussarna tutade för att visa sitt stöd på matchdagen.

När vi följde med karavanen i riktning mot Estadi Can Dragó, som skulle vara den tillfälliga hemmaarenan för kvällen, infiltrerades vi av en möhippa. När vi stannade för ett rödljus upptäckte vi att gatan var avspärrad av polisen längre upp. Inne på en bar mittemot stadion träffade vi en Sant Andreusupporter i rödgul matchtröja och magväska. När han fick veta att vi var från Sverige sken han upp. Han hade semestrat i Uppsala och Stockholm och visste att Martí Cifuentes tränat både UE Sant Andreu och Hammarby. När han sa Hammarby, som också var Påls favoritklubb, var det som att färdas rakt in i bagagescenen i filmen Sällskapsresan när flygplatsarbetaren uttalade lagnamnet med sydeuropeisk accent.

Jag hittade en plats högst upp nästan i mitten på kortsidan i klacken. Ultrassupportrar stod tillsammans med barn och pensionärer på en provisorisk modulläktare som gungade när de hoppade och dansade. Det var lika spännande att följa spelet på planen som att studera fansen. Majoriteten hade rödgula matchtröjor. Vissa var tatuerade och bar svarta tröjor med budskap om antifascism och katalansk självständighet. Det var en jämn och välspelad match. Skillnaden var att UE Sant Andreu satte sina chanser. När Águilas FC tryckte på för kvittering avgjorde hemmalaget genom att göra 2–0 på en kontring.

Efteråt åt vi bläckfisk på en galicisk restaurang. Galicien är känt för sin vilda natur och sina råvaror från havet och skogen och kan beskrivas som Spaniens Norrland, sa Spanienkännaren Pål. Vi åkte samma tunnelbanelinje men klev av på olika ställen. Kul att träffas och lära känna dig, sa Linus. Vi ses på jobbet på måndag, sa Pål. Inne på Hotel Nievo Triunfo sa portieren Fulvio att han spelat högerback i UE Sant Andreu som barn. Han bodde fortfarande i området. Fotbollskarriären hade inte varit lång, kanske ett år, sa han.

—

Magnus Gustafson