Scen: Den gudomliga komedin på Örebro Teater

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen lördag, september 19th, 2026

Den gudomliga komedin

Örebro Teater, premiär den 12 september 2026

Fritt inspirerat av Dante Alighieri

Regi och koreografi: Nina Rudawski och Ossi Niskala

Kompositör och ljuddesign: Brenda El Rayes

Scenografi och kostymdesign: Siri Areyuna Wilhelmsson

Ljusdesign: Maja Lindström

Maskdesign: Giovanni Indelicato

Medverkande: Katarina Krogh, Hanna Lekander, Mathilda Lindström, Lukas Nilsson, Josef Säterhagen och Ellen Vestermark. Dansare från tre olika folkdanslag.

 

I Dante Alighieris  Den gudomliga komedin ägnas den första tredjedelen åt helvetets nio cirklar. Jag är efter Örebro Teaters uppsättning bredd att införa en tionde, som handlar om hur man kan förslösa en teaters resurser i både tid och pengar.

Ja, så illa gick mina funderingar efter den första aktens genomgång av alla de dödssynder som sedan skulle renas i skärselden och sedan förhoppningsvis leda till paradiset. Första aktens synder visade sig i den här versionen vara helt andra saker, som Rädsla, Kärlek, Identitet, Trolöshet och – Arbetsliv!

Gestaltandet av till exempel Arbetsliv bestod i att en så kallad kulturarbetare bjöds ut till högstbjudande bland publiken… Begreppet Trolöshet skildrades som brist på tro, när det egentligen handlar om att svika någon, sin partner eller ett sammanhang  man tillhör.

Den enda av synderna jag kunde definiera som en sådan, var möjligen Konsumismen. För mig blev gestaltandet av alla begreppen näst intill obegripliga, texterna poänglösa och riktningen överhuvudtaget obefintlig.

Scenen, alltså Helvetet, var ett rum som hämtat ur teveserien ”Twin Peaks” med sina röda heltäckande ridåer längs väggarna. Skådespelarna ägnade sig mycket åt att kräla på golvet eller flytta stolar hit och dit. Ibland gick de in i en blå Baja-Maja, där en upphängd tevekamera fångade deras våndor. Över scenen ett ofokuserat ljus som gjorde att det var svårt att uppfatta vem av de sex på scenen som pratade.

Hela uppsättningen är resultatet av ett tio veckors grupparbete, helt utan manus, där alla fått bidra med text och synpunkter. Ensemblen har upplevt detta som mycket tillfredsställande. Jag som publik upplever den här formen av ”kreativitet” som obestämd och utan riktning. Ofta kändes den första akten som en sån där ”Teatersport” som var populär för 20–30 år sen, där ett antal skådespelare fick ett ämne från publiken och sedan var tvungna att kläcka repliker och handling själva. I den förvirrade dramatiken lyste ändå ensemblens egen Hanna Lekander med en välgörande pondus.

Gudskelov bättring efter paus. Då slapp vi texten och vi fick en rent visuell upplevelse av skärselden, där ensemblen ambitiöst idkade lite jympaliknande dans till en musik som växte alltmer. Kompositören Brenda El Rayes fick släppa loss i suggestiva kaskader av överväldigande musik. Nu blev det också lite liv i det folkdanslag som tidigare häckat nedanför scenen och som där såg allmänt  bortkommet ut. Ja, ibland till och med (inte särskilt bra) läste texter som introduktion till synderna. Musiken i stark diskotakt slog över till folkmusik på ett underbart sätt (föreställningens höjdpunkt. Den enda). Åsså blev det folkdans med skådisarna som partners för hela slanten! Åsså lite allsång på det.

Själva avslutningen förtjänar att nämnas. Där hade regissören Nina Rudawski och koreografen Ossi Niskala hittat något originellt, men som dessutom fungerade bra: publiken lotsades ut i höstnatten på Teaterplan framför Svartån där dansen fortsatte, upplysta av skinande lampor på långa stavar.

Tack vare den drar jag i sista stund tillbaka min egenuppfunna dödssynd om hur en egenmäktig grupp utan gränser får förslösa en begränsad teaterbudget.

__________

Martin Dyfverman