CD: Julia Hülsmann Octet och Enzo Favata
Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, september 29th, 2026
Julia Hülsmann Octet: While I was Away (ECM/Naxos). Speltid: 47’55.
Aline Frazo, Live Maria Roggen och Michael Schiefel (sång), Héloïse Lefebvre (violin), Susanne Paul (violoncell), Julia Hülsmann (piano), Eva Kruse (kontrabas), Eva Klesse (trummor)
Betyg:
–
–
Enzo Favata: Ritornare (ECM/Naxos). Speltid: 49’45.
Enzo Favata (sopransaxofon, klarinett, basklarinett), Daniele di Bonaventura (bandoneon), Marcello Peghin (tiosträngad gitarr), Salvatore Maltana (kontrabas), U. T. Gandhi (trummor)
Betyg:
–
Hoppsan! Det här var en överraskning. Julia Hülsmann brukar med jämna mellanrum dyka upp med ett nytt album på ECM med sin trio eller kvartett och eventuellt ytterligare någon medverkande på till exempel saxofon, trumpet eller, faktiskt, bockhorn. Det brukar vara habila plattor, välklingande och lite avmätta, som presenterar snygg men lite spänningsfattig europeisk jazz. Så mina förväntningar på While I was Away var inte direkt skyhöga. Men det räckte att titta på de medverkande för att förstå att allt inte var sig likt. Förutom den klassiska jazztrion med Hülsmann på piano kan man notera en violinist, en cellist och tre sångare med olika bakgrund: Aline Frazo från Angola, Live Maria Roggen från Norge och Michael Schiefel från Tyskland. Och det hela visar sig faktiskt låta så annorlunda att man undrar om albumet rent av koncipierats ”while Hülsmann herself was away”. Skämt åsido så är det uppfriskande med denna nyorientering som hämtat inspiration från flera väderstreck och musikstilar. Här finns jazz och visa, pop och avantgarde, brasilianska rytmer och inslag av Steven Sondheim-musikal och Brechtsk musikteater – och ändå har Hülsmann, som står för det mesta av musiken och alla arrangemang, fått allt att hänga ihop.
Det sista gäller även den sardiske saxofonisten och klarinettisten Enzo Favatas nya album Ritornare där hans gamla grupp Atlantico återförenas efter arton åtskilda år. Kvintetten rör sig runt Medelhavets kuster men tar sig också över Atlanten till Sydamerika, inspirerad av författare som Jorge Luis Borges, Isabel Allende och Gabriel García Márquez. Föga förvånande smyger sig tango-toner in; så har man ju också en bandoneonist i bandet, Daniele di Bonaventura. Det bidrar väl till att man kan få Dino Saluzzi i tankarna som dessutom, precis som Favata, såg sig som något av en musikalisk historieberättare och förenade olika genrer.
Magisk realism sägs vara något av en ledstjärna för Favata och hans medmusiker. Det är ju möjligt, men det är inget jag hör i musiken som överlag är lugn och lyrisk och, tyvärr får jag nog säga, utan utflykter i fantastik. Atmosfären är konsekvent densamma och fångas väl av pressmaterialet som talar om gruppens ”soft-spoken acoustic landscapes”, där inte minst Pegins melodiska gitarr blir viktig för det varma sounded. Favata själv säger sig vilja skapa platser ”suspended between dream and reality”. Jag skulle säga att det drömska trumfar det verkliga, så vill man sväva bort i ljuva drömmar kan man absolut göra det tillsammans med Favata och hans mjukt välljudande kvintett.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion