CD: Tyska kabarésånger med Anne Sofie von Otter

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor torsdag, oktober 15th, 2026

Anne Sofie von Otter: Berlin! Berlin! Berlin!   (BIS/Naxos). Speltid: 55´02.

Ann Sofie von Otter (sång), Salon Orchestra of the Komische Oper Berlin, Adam Benzwi (piano och musikalisk ledare).

Betyg:

 

Det finns alltid anledning till oro när operasångare ger sig i kast med jazz- och populärmusik – som nu när Anne Sofie von Otter tar sig an tysk kabaré- och filmmusik från åren 1927–1948. Men det dröjer inte länge förrän man känner sig trygg och inser att det här fixar von Otter.

Till den tyska 20-talskabarettens främsta musikaliska företrädare hörde Paul Holländer och Mischa Spoliansky, och bland de prominenta textförfattarna återfinner vi en storhet som Kurt Tucholsky. Här får vi tre sånger av Holländer och en av Spoliansky men Tucholsky saknas. Men så är också tyngdpunkten förlagd till efter Weimar-republiken. Av de nitton sångerna är bara sex stycken från åren 1918–1933. Hela nio är från nazi-tiden och en från efterkrigstiden. Det kanske förvånar. Men allt under Hitler var inte propaganda. Den i vissa fall pragmatiske Goebbels insåg att folk också behövde förströelse. Trots att jazz i princip var förbjudet var det till exempel tillåtet att dansa till swingmusik, som kunde passera som en ”vit” variant av den svarta musiken. Men den störste av alla swing-musiker var förbjuden; Benny Goodman var ju jude. Till saken hör också att några av de medtagna sångerna från krigsåren skrevs i exil, som två av Bert Brecht/Hanns Eisler.

Som von Otter så riktigt påpekar i texthäftet går det snett om man framför den här repertoaren som jazz. Den kan förvisso rymma jazziga element, men de är inpassade i ett sammanhang som får von Otter att tala om ”preussisk swing” (eller ”Schwing”!), då musiken liksom är kantig och saklig och gärna färgad av marschrytmer. Det gör också att inslagen av sentimentalitet aldrig blir gråtmilda. De här kvaliteterna tar von Otter väl vara på, och när hon brister ut i mer opera- och operettmässiga uttryck fungerar det gärna som effektfulla stilpoänger. Sedan hör det till saken att hon alltid sjunger vackert och välmodulerat på ljusårs avstånd från den råare och tuffare och strävare attityden hos 20-talsstjärnor som Claire Waldoff och Marlene Dietrich. Där de var en självklar del av genren och tiden är det mer som om von Otter nalkas den. Det är ju inte så konstigt, och hon gör det på sitt eget sätt, vilket onekligen är bättre än att försöka kopiera andras – även om det kan bli lite väl skönklingande och avslipat. Men ack så underbart fint och innerligt hon sjunger Franz S. Bruniers tonsättning av Brechts ”Erinnerung an die Marie A.”! Dessutom stöds hon riktigt snyggt av Salon Orchester der Komische Oper Berlin under ledning av Adam Benzwi. Så, hoppla, visst är det här ett album att ha mycket glädje av, desto mer som repertoaren är så okänd i Sverige.

Vill man ha mer tysk kabarémusik, och då exklusivt från Weimar-tiden, kan man vända sig till Ute Lemper och hennes album Berlin Cabaret Songs som ingår i Deccas stora satsning ”Entartede Musik” (musik som under nazismen betraktades som ”urartad/degenererad” och därför förbjöds). Och glöm för all del inte Marlene Dietrich!

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.