CD: Schuberts Die schöne Müllerin med Georg Nigl

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivor, Skönlitteratur tisdag, november 10th, 2026

Franz Schubert: Die schöne Müllerin  (Alpha Classics/Naxos). 2 cd. Speltid: 92’09.

Georg Nigl (baryton), Alexander Gergelyfi (Tafelklavier)

Betyg: 

 

Så här har ni aldrig tidigare Franz Schuberts sångcykel Die schöne Müllerin. Och jag kan tänka mig blandade reaktioner på Georg Nigls och Alexander Gergelyfis sätt att nalkas den. Till att börja med kan det förvåna att de behöver två cd på sammanlagt 92 minuter när det normalt räcker med en på 60–70. Det visar sig att Nigl inte bara sjunger de tjugo sångerna utan ger oss hela Wilhelm Müllers diktcykel och alltså reciterar prologen, epilogen och de tre dikter som Schubert inte tonsatte. Det hör inte till vanligheterna, men sångaren Julius Stockhausen gjorde det redan på 1800-talet, och på skiva finns konceptet sedan tidigare med Christian Gerhaher (Sony). Ändå tar han bara 73 minuter på sig. Nigls hela 19 minuter extra måste alltså handla om tempi. Och visst, han är inte den som rusar iväg. Ta bara den inledande sången, ”Das Wandern”, där den unge mjölnargesällen sjunger om nöjet att vandra. Den brukar ta drygt två och en halv minut, om man nu inte som Dietrich Fischer-Dieskau på en av sina många inspelningar sprintar iväg och kommer i mål på 2’18. Men Nigl hamnar även långt efter klungan med sina 3’48. Det är som om han strosar snarare än vandrar. Det är inte riktigt i samklang med texten men trots allt att föredra framför hurtbullefasoner. Man kan för övrigt notera att även Fritz Wunderlich för sextio år sedan (DG, 1965) förstod sig på att vandra i lugnare takt och kanske är hans 3’10 idealet?

Så har vi det här med instrumentet. Gergelyfi spelar på ett Taffelklavier, ett ”bordspiano”, där strängarna ligger parallellt med klaviaturen. Genom sin ringa storlek blev taffeln populär för hemmabruk och inom 1800-talets salongskultur och användes även av Schubert vid sidan av det större och kraftfullare fortepianot. Den som är van vid en Steinway blir kanske lätt chockad över klangen – eller bristen på klang – som när det slamrar mer än klingar i upprörda partier. Men det finns också något nästan rörande i dess ”tillkortakommanden” som på sitt också blir ett uttryck för den godhjärtade men romantiskt naive mjölnargesällen och hans tragiskt omöjliga längtan efter kärlek och lycka. Dessutom är taffeln överlägsen flygeln i de fall pianot ska efterlikna en lutas klanger.

Att sjunga till en taffel på samma sätt som till en modern flygel, eller ens ett fortepiano, vore absurt. Som Nigl påpekar i skivkommentaren är förutsättningarna helt andra och utmanar den sångutbildning som utgår från konsertsalens krav på röstvolym. Här gäller det att hålla igen och i tanken förflytta sig till en mindre salong eller ett enkelt värdshus i Wien där man samlats för att roa sig i goda vänners lag. Röststyrka och svällande pianoklanger måste vika för mer subtila uttryck i denna intima miljö och Nigl närmar sig också det förtroliga och dämpade talet. Vi är så långt från alla operamanér som tänkas kan. Sedan tycks inspelningsteknikerna ha fått för sig att öka intimiteten ytterligare genom att placera honom lite väl nära mikrofonen (vilket blir extra påtagligt om man använder hörlurar).

Nigl och Gergelyfi får oss onekligen att höra dessa bekanta sånger på nytt. När den första förvåningen lagt sig – och man vant sig vid taffeln och kanske rent av kan uppskatta den – visar sig också deras opretentiösa och liksom ”ärliga” sätt att nalkas text och musik ha mycket att erbjuda. Jag fångas av Nigls direkta och chosefria tilltal, hans vilja att okonstlat (vilket i sig är en konst) men ömsint och känslorikt förmedla den arme mjölnardrängens historia, den som börjar så glatt vid den porlande bäcken och slutar så sorgligt i dess famn.

Jag vill inte vara utan mer ”modernt traditionella” versioner som de av t.ex. Konstantin Krimmel/Daniel Heide (Alpha) Florian Boesch/Malcolm Martineau (Onyx) och Matthias Goerne/Christoph Eschenbach (Harmonia mundi). Men Nigl och Gergelyfi är lika övertygande på sitt sätt. Deras starkt berörande tolkningar ger oss ett annat perspektiv på dessa underbara sånger, och det vill jag inte heller vara utan.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

PS. Wilhelm Müllers dikter återges på tyska och engelska i texthäftet. En svensk översättning finns här med de tyska originalen parallellställda.