Regionens kulturplan: Barn och pengar
Debatt söndag, november 30th, 2014Jag har några synpunkter på den process som nu har satts igång i Örebro län. Det är Örebro läns landsting som är initiativtagare men detta kommer inom kort att omvandlas till Region Örebro län. Målet är en ny regional kulturplan som ska börja gälla 2016.
En del av processen utgörs av så kallade dialogmöten. De pågår nu och till slut ska 22 sådana möten ha genomförts. Varje kommun i länet ska ha ett möte och därtill ska olika ämnesområden som till exempel teater och dans ha egna länsvisa möten.
Mötena genomförs efter en mall och kan knappast sägas vara dialoger, snarare handlar det om att samla upp idéer och synpunkter. Någon egentlig diskussion eller debatt är det inte på dessa möten.
Till mötena är representanter för olika kulturföreningar och kulturinstitutioner inbjudna. Samt i någon mån fria professionella kulturskapare. De stora organisationernas representanter är ofta tjänstemän med möjlighet att ta ut övertidsersättning för deltagandet i dessa möten. Småföreningarnas representanter och de enskilda kulturskaparna deltar ideellt.
Jag är en smula skeptisk till mötesformen. Den har sina begränsningar. Till exempel ska de viktigaste förslagen vid varje möte sållas fram. Detta sker genom att deltagarna röstar. Men de får bara rösta på fyra förslag var. Dessutom är förslagsområdena begränsade till ”kultur för barn”, ”kultur för alla” och ”övrigt”. Men kanske landstingets kulturtjänstemän är så lyhörda att de kan snappa upp även udda och smala förslag som kan vara nog så viktiga i sina speciella sammanhang. Eftersom de professionella kulturskaparna ofta är en liten minoritet jämfört med representanterna för amatörorganisationerna kan detta vara en viktig fråga.
Det här med barn bekymrar mig lite. Under många år har man i kulturpolitiska sammanhang prioriterat satsningar på barn. Jag tänker mig att den allmänna idén bakom detta dels handlar om den gamla föreställningen om att kulturen ska göra oss till bättre människor (fan trot…). Dels om i fall barn tidigt vänjer sig vid teater, balett och konst så kanske de fortsätter att ta del av kulturen när de blir äldre.
Nu undrar jag: Har de kulturella satsningarna på barn gett något? Detta har politiker och tjänstemän svårt att svara på trots att barnen länge varit högsta prioritet. I utvärderingen av den nu gällande kulturplanen Det här vill vi utveckla tillsammans framgår att antalet kulturevenemang som riktar sig till barn har ökat men antalet deltagare har minskat. Detta är i sig anmärkningsvärt men nu var det ju resultat jag tänkte på – inte kvantitet. Vad är resultatet av alla dessa barnsatsningar? Jag skulle tro att det här finns en del grundläggande saker att fundera över. Var kommer egentligen barnen in? Och vad kommer ut av det?
Eftersom lekmannapolitiker har en tendens att värdera kvantitet snarare än kvalitet så blir detta en ännu viktigare fråga.
En annan fråga som knappt ens platsade under ”övrigt” är den om pengarna. Det vill säga hur de kulturpengar landstinget/regionen förfogar över, används.
Den totala landstingsbudgeten ligger på drygt 7 miljarder kronor per år. Av dessa är 165 miljoner kronor till för ”tillväxt, kultur och bildning”.
Om jag har fattat rätt så används 77 miljoner kronor per år till de större regionala kulturinstitutionerna. Det är öronmärkta pengar som relativt snabbt och enkelt slussas genom systemet. 7 miljoner kronor går till fria grupper, små kulturföreningar och enskilda kulturskapare – främst i form av projektbidrag. Ansökningarna om dessa ska bearbetas och värderas på olika sätt. Sedan har vi administrationen av detta – tjänstemännens lönekostnader och kontor, konferensresorna, konsulenterna, kulturpolitikernas arvoden och allt vad därtill hör. Jag har inte lyckats få fram vad denna administration kostar. Men det borde röra sig om åtminstone 8-10 miljoner kronor. Alltså antagligen mer än de ”fria” bidragspengarna.
En av anledningarna till att landstinget/regionen har en kulturpolitisk handlingsplan är att detta krävs för att få delta i den så kallade samverkansmodellen. Denna går ut på att en stor del av de statliga kulturpengarna läggs i de regionala kulturbudgetarna. Samverkansmodellen har bara varit i funktion i några få år men har redan diskuterats och utvärderats. 2012 genomförde Myndigheten för kulturanalys en genomgång i hur det hade fungerat dittills. Där konstaterades att regionernas kulturverksamhet och det direkta ekonomiska stödet till kulturen inte hade ökat. Men det hade administrationen och dess kostnader gjort.
Med tanke på att kultur ofta är underfinansierad är denna snedfördelning naturligtvis allvarlig. Detta tyckas vara ett strukturellt problem som borde diskuteras mer.
Vad tycker jag att ett lämpligt förhållande mellan det direkta kulturstödet och administrationskostnaderna borde vara? Tja, hos de organisationer som har rätt att använda så kallade 90-konton för att samla in pengar för välgörande ändamål får administrationen kosta 25{f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290}. Det är kanske en rimlig nivå.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
Jag är inte bara en smula skeptisk, jag tycker mötet var oseriöst. ”Dialogmötet” saknade inte bara dialog, det blev ett spel för gallerierna där vi med en positiv lekledare skulle kasta fram fruktbara idéer…spontant…utan förberedelse. Hur ska man kunna ta det hela på allvar då vi varken fick förslagsområdena i förväg eller rimlig tid att jobba med frågorna? Ångrar att jag öppnade munnen och hoppas ingen kommer ihåg vad jag ogenomtänkt klämde fram!