Det enda som inte redan sagts om Erland Cullberg

Inlagd av Åsa Jonsén Fokus torsdag, april 19th, 2012

Det enda som inte redan sagts om Erland Cullberg är orden om min lilla personliga saknad. I media har denne store expressionist hyllats. Naturligtvis högljutt efter sin död, som brukligt, men han uppmärksammades helt klart även under sin levnadstid. Det var aldrig någon hemlighet att Erland plågades av schizofreni, och bland annat i brodern Johan Cullbergs memoarer ”Mitt psykiatriska liv” får vi läsa fullkomligt hjärtskärande berättelser om Erland. Hans liv och måleri har även dokumenterats i ”Övermålaren” (torde visas på Kulturkanalen inom kort?)

Men Erland var inte sin sjukdom. Hans målningar skriker, gråter, skrattar och smeker en över kinden helt utan ens vetskap om hur han mådde för stunden. Jag såg en mäktig utställning på Galleri Örsta 2007 och det jag minns allra tydligast var när jag upptäckte ett skoavtryck mitt i lagren av oljefärg på duken. Det blev så levande, så sant; där hade han stått, duken hade legat på golvet (det var en gigantisk tavla) och jag kände hur han bara var tvungen att måla just där, skitsamma om färgen inte torkat. Efter utställningen kände jag mig defragmenterad. Erland Cullberg hade plockat ut precis varenda bit av mig, tjorvat om dem och stoppat tillbaka in. Inte på det sättet jag tänkt mig, men på ett bättre sätt! Nu är han borta, men han är fortfarande en av de viktigaste kulturella omtjorvarna i mitt liv.

—

Åsa Jonsén är en del av Kulturdelens redaktion

Tavlan med taxen är avfotograferad av Åsa, under Galleri Örstas utställning.