CD: Sibelius violinkonsert och Lemminkäinensvit med Ava Bahari och Santu-Matias Rouvali
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, juni 15th, 2026
Jean Sibelius: Violin Concerto*; Lemminkäinen Suite. (Alpha Classics/Naxos). Speltid: 80’45.
Ava Bahari (violin)*, Gothenburg Symphony Orchestra, Santu-Matias Rouvali (dirigent)
Betyg:
–
–
–
–
Jean Sibelius violinkonsert hör till standardrepertoaren och finns i hur många inspelningar som helst, från Ginette Neveu och Jasha Heifetz till Janine Jansen och Johan Dalene, och däremellan Cho Liang Lin, Vilde Frang, Lisa Batiashvili osv. osv.
Nu sällar sig unga svenskan Ava Bahari till kretsen, och man undrar förstås hur hon ska klara sig i den här mördande konkurrensen. Inga problem! Hon är inte längre en ”lovande” utan en fullfjädrad artist. Dessutom kan hon tryggt vila sig mot göteborgssymfonikerna under Santu-Matias Rouvali (som nyligen avslutat sin cykel med Sibelius symfonier).
Akseli Gallen-Kallela: Symposion (1894). Sibelius ner till höger; Gallen-Kallela upp till vänster.
Bahari har en varm och fyllig, mjukt avrundad och uttrycksfull ton som också kan bli kraftfullt barsk där så krävs. Kanske att magin i konsertens svindlande vackra inledning aningen bättre fångas av Vilde Frang (Warner) och Lisa Batiashvili (Sony) som nästan viskande söker sig fram. Men nog försätter även Bahari lyssnaren i ett tillstånd av andäktig förväntan – som hon också infriar. Adagiot sjungs fram så ljuvligt man kan önska, och i finalen är det väl egentligen bara Janine Jansen (Decca) som kan tävla med hennes energi och suveränt snitsiga handlag i vissa passager. Tempi är genomgående väl valda, och som det spelas här behöver ingen betvivla att detta är en av de absolut bästa violinkonserter som någonsin skrivits.
”Lemminkäinens mor”. Målning av Akseli Gallen-Kallela 1897 (samma år som Sibelius fullbordade sitt verk) som visar den döde Lemminkäinen på väg att väckas till liv av sin mor.
Göteborgarna får sedan visa upp sig i Lemminkäinen-sviten, fyra sammanhängande tondikter från 1897, där Tuonelas svan har kommit att leva något av ett eget liv. En del har velat se verket som en symfoni snarare än en svit, och varför inte. Inte oväntat lyfter Rouvali fram den mörka dramatiken och utmanar Leif Segerstam (Ondine) som favorit i den här atmosfärrika och suggestiva musiken.
Slutligen kan nämnas en väl tilltagen speltid och en strålande ljudbild som låter kontrabasarna murra och blecket glänsa.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
PS. Länkar till recensioner av Rouvalis inspelningar av Sibelius symfonier etc:
nr 2 och svit ur Kung Christian II
nr 3 och 5 0ch Pohjolas dotter
nr 6 och 7
Diskussion