Vad hände egentligen med Duchamps Fontän?
Essä lördag, november 26th, 2011Att den blev utsedd till det mest inflytelserika verket är inte så konstigt, konstvärlden har inte varit sig lik sedan Fontän visades första gången
Att den blev utsedd till det mest inflytelserika verket är inte så konstigt, konstvärlden har inte varit sig lik sedan Fontän visades första gången

Just nu är jag mest arg över att de inte bara säjer upp oss, utan har mage att önska att vi ska flytta ut innan uppsägningstiden är slut.
Tisdagen den 15 november var det kulturpolitisk hearing i Örebro. Den ägde rum på Örebro Konsthall och handlade om den kommunala kulturpolitiken. I panelen satt Mats Nilsson chef för Örebro Konsthall, Michael Horvath politiker Miljöpartiet, Börje Ström politiker Folkpartiet, Lena Beime politiker Socialdemokraterna, Mikael Eivergård chef för Örebro länsmuseum och jag själv. Diskussionsledare var Tomas […]

Jan Svanberg har grundligt inventerat Västergötlands stenskulptur från 1000-talet till 1500-talet, det vill säga de romanska och gotiska stilepokerna. Om han har missat något så kan det inte vara mycket.
I dessa dagar av Tintinfeber kan man lätt få uppfattningen att Steven Spielbergs och Peter Jacksons filmatisering av Enhörningens hemlighet är första gången Tintin filmas. Så är det naturligtvis inte.
När det gäller de konsthistoriska översikterna är det som valts bort ofta intressantare än det som är med. Och därför är det egentligen mycket lätt att avfärda hela genren, även nya försök som Det här är konst
På detta års Frieze, 13-16 oktober, såg jag i ett undanskymt hörn en målning med spegelvänd text. Det stod ”I hate this art market shit”. Det kändes inte så lite patetiskt.

Och visst skriver han om ett USA i politiskt sönderfall, finanskris och författarnas hotade yttrandefrihet. Men med ungefär samma (eller mindre) glöd som när han skriver om baseball eller film.

Nöjeslivet där storfurstar och demimonder blandades i röken av turkiska cigaretter och champagneyra samtidigt som de sociala spänningarna växte på gatorna, är en skådeplats som heter duga.

Som på räls, inte olikt bokens spårvagnar, rullar historien fram och det är väl egentligen där som mina invändningar kommer. Handlingens förutsägbarhet är nästan bedövande och precis som elektriciteten känns boken artificiell.
© 2026 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree
Diskussion