Serier: Jodorowsky x 3

Inlagd av Erik van Ooijen Recension, Serier lördag, november 27th, 2010

Metabaronerna, första delen: Othon, ättefadern

Alejandro Jodorowsky & Juan Gimenez

Övers. Stefan Carlsson

Albumförlaget Jonas Anderson. 54 s. Har utkommit.

–

–

Metabaronerna, andra delen: Honorata, ättemodern

Alejandro Jodorowsky & Juan Gimenez

Övers. Stefan Carlsson

Albumförlaget Jonas Anderson. 64 s. Har utkommit.

–

–

Bouncer, del 3: Ormarnas rättvisa

Alejandro Jodorowsky & François Boucq

Övers. Stefan Carlsson

Albumförlaget Jonas Anderson. 60 s. Har utkommit.

–

–

Nämn namnet Alejandro Jodorowsky, och risken är stor att ditt sällskap stirrar oförstående på dig; men det finns också en liten chans att ni kan förenas i det entusiastiska samförstånd som bara en hemlig kunskap möjliggör. Ty bland cineaster av en viss läggning är namnet likvärdigt med sådana som Ingmar Bergman, Andrej Tarkovskij och David Lynch, men det utgör också en hemlig handskakning: jag har rört vid det ogripbara. Jodorowskys filmiska verk var nämligen länge förenade med total otillgänglighet, inte bara konstnärligt och intellektuellt, utan rent praktiskt.

Under trettio års tid var det mer eller mindre omöjligt att få tag på en någorlunda sebar kopia av de två långfilmer som ändå lyckats etablera regissörens berömmelse, El Topo (1970) och The Holy Mountain (1973) – lika vildsinta som kontemplativa blandningar av westernestetik, psykedelisk surrealism, ockult allegori, freudiansk psykologi, våld, sex, och ren fars. The Beatles manager, Allen Klein, hade nämligen, på John Lennons uppmaning, sett till att såväl distribuera den förra filmen som finansiera den senare, och när Jodorowsky därefter vägrade befatta sig med en planerad filmatisering av den skandalomsusade S&M-romanen Berättelsen om O, hämnades en rasande Klein genom att, i princip, låsa in materialet och kasta nyckeln. Under en alltför lång period var den intresserade hänvisad till avlägset bekantas urusla kopior av kopior, och det är först på senare år som filmerna kunnat ges ut i ordentliga utgåvor. Fildelningsnätverken har också hjälpt till att avmystifiera det tidigare underjordiska utbytet av obskyra VHS-kassetter.

Jodorowsky – född i Chile till rysk-judiska föräldrar 1929 – är emellertid inte bara, eller ens främst, filmregissör. Hans debutlångfilm från 1967, Fando y Lis, är baserad på en pjäs av vännen Fernando Arrabal, och det är i den avantgardistiska teatern han har sina rötter. Den som söker efter Jodorowskys publicerade texter kommer dock inte att finna något av hans hundratals pjäsmanus utan någon studie i ockultistisk tradition eller ett av de många seriealbum han författat.

Inom seriekonsten räknas han till de vanligtvis europeiska episka och fantastiska vuxenserier som förknippas med det franska seriemagasinet Metal Húrlant och tecknare som Moebius, Richard Corben och Milo Manara – våldsamma, perversa, mörkt surrealistiska äventyr presenterade i en stil så grafiskt genomarbetad att den enskilda rutan ofta framstår som ett litet konstverk i sig.

Det är en tradition som inte riktigt funnit fotfäste i Sverige, där seriemarknaden länge hört till de tydligast monopoliserade i världen, men som får tänkas gynnas av det nyväckta intresset för såväl modern grafisk design som fiktion i de fantastiska genrerna och, naturligtvis, serieformatet som berättande konstform. I vår lanserar exempelvis Kolik förlag ett nytt seriemagasin kallat Utopi, helt ägnat åt nyskriven svensk serieepik; men vad gäller den moderna europeiska traditionen finns fortfarande stora luckor att fylla. Det är därför glädjande att se hur snabbt Albumförlaget Jonas Anderson bara några år efter starten lyckats etablera en bred, varierad och högkvalitativ utgivning. För medlemmar av det hemliga Jodorowskysällskapet är det naturligtvis särskilt tillfredsställande att man valt att introducera såväl sci-fieposet Metabaronerna, tecknat av Juan Gimenez, som westernäventyret Bouncer, tecknat av François Boucq.

Bakgrunden till Jodorowskys sci-fiverk är spektakulär. Efter kollapsen med Klein påbörjade regissören vad som måste beskrivas som ett vansinnesprojekt, filmatiseringen av Frank Herberts moderna klassiker Dune. Salvador Dalí gavs en roll, och krävde en lön på hundratusen dollar i timmen; Orson Welles fick en annan efter att ha lovats en ständigt närvarande gourmetkock; Moebius och H. R. Giger arbetade med designen och bland andra Pink Floyd och Karlheinz Stockhausen med musiken; och Jodorowsky själv skrev ett manus som motsvarade ungefär fjorton timmars färdig spelfilm.

Föga förvånande kollapsade det hela efter att ett par miljoner dollar försvunnit under förarbetet, och Jodorowskys filmkarriär skadades svårt; men ur askan efter det raserade projektet reste sig ändå en skimrande intergalaktisk fågel i form av det ”Jodoversum” vars politiska och mytologiska historia författaren kom att mejsla ut i flera omfattande seriesviter. Rymdvärlden etablerades i den tarotinfluerade Inkalen, ursprungligen publicerad under åttiotalet och nu tillgänglig i svensk översättning från danskt förlag; och bakgrunden till en av dess centrala karaktärer, den frifräsande superkrigaren Metabaronen, sker i de album från nittiotalet varav Albumförlaget nu alltså publicerat de två första.

Handlingen låter sig sällan sammanfattas hos Jodorowsky och riskerar ofta att framstå som fånig; i Metabaronerna beskrivs den kanske bäst som arketypisk. I en ramberättelse småpratar de två till synes obetydliga robotarna Tonto och Lothar, och den förra börjar berätta om sin människoherres genealogiska ursprung: hur kom det sig att Othon von Salza dubbades till metabaron av imperiets kejsare; varför övergav den teknologiskt osofistikerade Castakaklanen sitt fridfulla och traditionella liv på marmorplaneten Marmola för att istället börja utveckla den mest avancerade krigsteknologi som skådats; varför ledde kunskapen om den heliga epifytoljan till intergalaktiskt storkrig; hur kunde metaklanen etableras trots att ättefadern av misstag dödat sin son och kastrerats i strid; och hur uppstod traditionen där varje ny metaättling tidigt stympas av sina föräldrar och får sina lemmar ersatta av teknologiska proteser? Tonen i berättelsen är högstämd, protagonisten är ädel men irrationell, och styrs lika mycket av ridderligt mod som impulsiv svartsjuka och barnslig tjurskallighet: vi känner igen mönstret från våra egna mytologier, där hjältar och gudar tycks handla efter motiv som är nästan, men inte riktigt, begripliga.

Liksom i de klassiska mytologierna domineras personerna av starka känslor som girighet och grymhet, svartsjuka och avund, lusta och begär, stolthet och heder, och de tycks också ingå i den vindlande godtyckligheten hos en överordnad plan som samtidigt är planlös, ständigt under omförhandling. Och liksom i de grekiska och gammaltestamentliga berättelserna är det hela fasligt hårdkokt, våldsamt och sexuellt chauvinistiskt.

Inramningen med de småpratande robotarna skapar en välbehövlig distans till detta händelseförlopp som är storslaget på gränsen till det parodiska, och i särskilt laddade ögonblick avbryts berättelsen effektivt av att Lothars känslodioder kortsluts och de båda måste lugna ner sig med en avkopplande mugg smörjolja.

Senare i seriesviten kommer dessa robotar förvisso att dras in i handlingen, men inledningsvis fungerar de utmärkt som en inramande motivering till framställningens arkaiserande pompa: ty för dem är människan i sig mytisk, mystisk, på gränsen till obegriplig, styrd som hon är av sin köttslighet och sin dödlighet. I den posthumana, cybernetiska teknorymden är det, som Lothar uttrycker det, ”bara historier om människor som får det att kittlas i kretsarna”.

Westernäventyret Bouncer är på alla sätt mer jordnära. De tidigare album som publicerats i serien utgör en avrundad berättelse, där allt kretsade kring en stulen juvel och en familj som går under i girighet, hat och vansinne: det var en nattsvart berättelse om hämnd, förnedring och människors allmänna jävlighet gentemot varandra. I det tredje albumet återkommer den överlevande brodern, den enarmade revolvermannen Bouncer, som genom ren otur – lottdragning – nu utses till stadens bödel. Därmed stöts han ut ur den redan förgiftade sociala gemenskap som livet i ett sönderslaget Amerika efter inbördeskriget utgör. Tonen slås an i den inledande bilden av brottslingen som ska avrättas, en uppsvälld, djurisk, uppenbarligen förståndshandikappad man med sylvassa tänder; han har inte bara dödat utan också ätit tre småbarn.

Bilden av mänskligt mörker inskränker sig dock inte till det enskilda monstret, utan det är svårt att hitta ett enda försonande drag hos någon av karaktärerna; de segrande nordstatssoldaterna är, till exempel, långtifrån några den fria demokratins hjältar utan kringstrykande mördare och våldtäktsmän vilka befriar slavar endast för att tvångsrekrytera dem. Lyckan tycks onåbar: den som har oturen att snubbla över en enorm guldfyndighet kan räkna med snar undergång, och när Bouncer ska gifta sig dyker naturligtvis brudens förlorade tonårskärlek upp strax innan bröllopet – i slutet tvingas han avrätta henne. Tröst hittas på sin höjd i flaskan eller opiumpipan.

Styrkan hos Jodorowsky ligger mindre i intrigen än i den högst idiosynkratiska och ofta obehagliga stämning som suggereras fram kring vissa med besatthet återkommande freudianska teman: det är våld och våldtäkt, incest och kastration, fadershat och modersdyrkan. En stor del av behållningen ligger också i författarens förmåga att, liksom Philip K. Dick eller William Gibson, presentera en till synes komplett värld som tycks lika främmande som naturlig, lika egendomlig som självklar. Det är knappast överraskande att Jodoversumet, liksom H. P. Lovecrafts ockulta Amerika, bidragit med miljön till ett rollspelssystem.

I Metabaronerna målas denna värld bokstavligen upp av Gimenez ytterst detaljerade bilder, där stora flödande fält i eteriska akvareller samsas med raka, symmetriska linjer i de exakta arkitektoniska konstruktionerna och en skitig, murrig, fantasyinfluerad återgivning av människornas kroppslighet, deras anleten förvridna i sorg, hat och förtvivlan. Färgmässigt domineras första delen av marmorfärger i skiftande vitt, grönt och turkost, vilka i och med berättelsens tragiska vändning övergår i disiga gråskalor; andra delen öppnar med ett varmt rosa ljus vilket förvandlas till kalla, hårda is- och metallfärger när det organiska livet slukas av protetisk teknologisering. Gimenez briljerar i den omsorgsfulla återgivningen av komplexa teknologiska system men imponerar mest när han i små detaljer låter de enkla, raka linjerna hos en fågelliknande varelse gå igen i utformningen av ett lika smidigt och aerodynamiskt rymdskepp.

Med tanke på att Boucq själv gjort sig känd som grafisk surrealist befarar man ett rent ostrukturerat flöde av bisarra idéer i mötet med Jodorowsky, men i Bouncer anstränger de sig för att hålla sig inom realismens gränser; serien saknar exempelvis helt den ockultistiska symboliska nivå som präglar Jodorowskys tidiga westernfilmer. Boucqs stil är effektiv och okomplicerad och arbetar med sammansättningar av tydliga linjer och klart avgränsade skuggpartier; endast i en kort, insprängd opiumdröm tillåts den skitiga materian upplösas i mer svävande bilder. Färgerna går i brunt och orange, det är jord, damm, eld och whiskey.

Ambitionen att hålla allt så rått – eller hårdkokt – som möjligt gör dock karaktärerna och den helt godtyckliga grymhet som tycks styra dem så skruvad att det hela emellanåt slår över i ett slags pervers fars. Inte minst tycks misogynin helt oregerlig, och det är svårt att hitta en enda kvinna i Bouncer som inte blivit sexuellt utnyttjad, gruppvåldtagen och tvingad till prostitution. Att svarta, indianer, judar och kineser framställs stereotypiskt är ett mindre problem när varje karaktär tycks utgöra en mörk karikatyr. Till slut saknar man dock den självreflexiva och humoristiska distansering till arketyperna som berättarrobotarna bidrar med i Metabaronerna.

Stefan Carlssons översättningar är lite svajiga, och mycket av den fräna dialogen blir tam buskis på svenska: att saloonen blivit ”lika tom som en nunnas rövhål” eller en karaktär ”våldtagen av tjugo spritstinkande råskinn” låter helt enkelt krystat och bidrar, särskilt i Bouncer, till det självparodiska intrycket. Men invändningen är minimal i förhållande till det faktum att böckerna alls gjorts tillgängliga.

I seriegenren hör Jodorowsky – och nästan samtliga de tecknare han någonsin arbetat med – utan tvekan till den moderna kanon, och Albumförlagets utgivning är en obestridlig kulturgärning. Visst kan de redan initierade tillgodogöra sig de franska eller engelska utgåvorna, men att albumen överhuvudtaget går att hitta på bibliotekens och boklådornas hyllor är nödvändigt för att de ska upptäckas av nya läsare. Vidare bidrar det till att hålla den svenska publiken någorlunda orienterad inom seriekonsten. Dessutom är Jodorowskys serier av en sådan art att de kan locka dem som egentligen kanske får anses för unga: det är inte något du ger bort till ditt barn, men något ditt barn upptäcker, i smyg, på biblioteken. På så sätt kan Albumförlagets översättning och utgivning förhoppningsvis inbjuda nya läsare till okända och egendomliga fiktionsvärldar – men också till en helt ny förståelse av vad grafiskt berättande kan innebära. Välkommen till det hemliga sällskapet.

__________

Erik van Ooijen är litteraturvetare.