Bykaus Veteranen åter aktuell
Krönika, Recension, Skönlitteratur lördag, december 18th, 2010
För sju år sedan dog Vasil Bykau. Han betraktades då som Vitrysslands främste författare men hade tillbringat sina sista år i exil. Landet styrs ju diktatoriskt av en f.d. kolchosordförande och KGB-officer som är så fäst vid det gamla sovjetryska imperiet att han helt ryskt kallar sig Aleksandr Lukasjenko trots att han på hemlandets tungomål borde heta Aljaksander Lukasjenka. Nu, söndagen den 19 december, är det åter dags att välja om Lukasjenko som president. Om det sker med folkets faktiska stöd eller inte har ingen större betydelse. Få tror att sittande president skulle låta sig avsättas. Om folket inte vill ha honom kommer han att se till att det ser ut som om folket vill ha honom.
Vitryssland, eller Belarus, är en kulturell gränsnation som historiskt klämts mellan Ryssland och Polen, och Lukasjenko har alltså valt att sig vända sig mot öst medan den hårt hållna Folkfronten blickar mot väst. Bykaus kortroman Veteranen, som kom på svenska för två år sedan, skildrar ett samhälle präglat av denna klyvnad men även av tjuvnad, våld och förtryck. Här är allt efterblivet utom säkerhetstjänsten, och man gör bäst i att passa sin tunga om man inte vill råka illa ut. Men det är också ett land där en stor del av befolkningen finner trygghet i det auktoritära styret och ser med misstro på den demokratiska oppositionen.
När historien börjar har Stupak just blivit dumpad av sin hustru och bor i ett garage. Han är frustrerad, förbannad och bitter. Som veteran från Afghanistan känner han sig dessutom utnyttjad och utkastad av själva samhället. Under en demonstration blir han spöad av polisen. Hans hat mot makten växer, men han avfärdar föraktfullt Folkfrontens fredliga metoder som tandlösa. I stället beslutar han sig för att skjuta den vars yttersta skuld allting är. Genom en gammal frontkamrat enrolleras Stupak i säkerhetsstyrkorna och väntar nu på rätt tillfälle att sätta sin plan i verket. Samtidigt blir han äntligen delaktig i en gemenskap, känner sig sedd och uppskattad, får pengar på fickan och löfte om lägenhet …
Bykau berättar i hög grad historien ur Stupaks synvinkel, men det dröjer inte länge förrän vi inser att han trots detta inte är hjälten. Hans perspektiv är inskränkt och grundar sig helt på hans egen personliga situation. Man kan säga att Bykau behöver honom för att avslöja samhällets ruttenhet men även för att visa att verklig samhällelig förändring måste komma ur en medvetenhet om demokrati och mänskliga rättigheter och inte ur privat hämndbegär. Romanen ger uttryck för en direkt vämjelse inför den politiska ledningen men också för en besvikelse över folkets brist på politisk mognad. Problemet är att det hela blir lite väl enkelt och tillrättalagt. Veteranen har förvisso sitt intresse, men kanske mindre som litterärt konstverk än som ett uttryck för tillståndet i Belarus.
[Det är bokförlaget Ruin som givit ut romanen. För översättningen svarar Nils Håkansson som också skrivit ett informativt efterord. Den svenska titeln Veteranen fångar inte riktigt originalets ”Afganets”. Den (vit)ryska beteckningen ”afghaner” för Afghanistanveteranerna har kommit att lyfta fram deras främlingskap i det egna samhället efter hemkomsten – något som Bykau tydligt anspelar på. Men titeln ”Afghanen” skulle naturligtvis peka helt fel på svenska.]
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
