Lyrik: Underjorden
Lyrik, Recension, Skönlitteratur torsdag, mars 31st, 2011Underjorden
Malte Persson
Albert Bonniers förlag. 64 sidor. Utkommer den 1 april 2011.
Hur skriver man en postmodern sonettsamling? Hur ska man som författare förhålla sig till ett versmått som så uppenbart bygger på formens klangfullhet, om man själv börjat tvivla på sångens makt och ser med viss misstänksamhet på konstfullt arrangerat språk? Finns det ett ”trots allt” som ändå berättigar en tvivlare att prova formen och kanske till och med se den som en möjlighet att faktiskt gestalta samtida erfarenheter? Att intresset är stort för sonettformen som utmaning står klart; senast var det ju Magnus William-Olsson som försökte, med blandat resultat. Nu är det Malte Persson som tar över stafettpinnen i och med utgivningen av Underjorden, en diger samling sonetter om något så prosaiskt som Stockholms tunnelbana.
Perssons samling är rikt varierad och full av kreativa infall. På ett elegant sätt lyckas han förena humor med ironi och allvar. Många gånger är det fråga om lekfull uppvisning i språklig briljans i dikter som liknar väldiga ekorum. Här finns nämligen en mängd anspelningar på tidigare poesi, både sonetter och andra dikter. Dante måste förstås figurera som en orienteringspunkt även i denna högst moderna underjord, liksom Orfeus. Att till och med Pippi Långstrump får dela utrymme med Dante i en dikt förvånar knappast heller i ett sammanhang som detta, och vattnet som sägs sippra in genom tunneltaket är lämpligt nog ”Lethe-vatten”. Därför är det också i sin ordning att de ansvariga snart glömmer att reparera läckan, allt medan en vagt bekant flicka som diktens jag nickar åt glöms bort nästan genast.
Den vimlande massan kring tunnelbanan är anonym och ensamheten påtaglig mitt bland alla människor. En hel dikt är en modern variant av Baudelaires berömda ”A une passante”, en sonett om en vacker kvinna som drar till sig diktjagets blick bara för att snabbt försvinna i mängden. Här finns hälsningar till Petrarca, Shakespeare, Ekelöf, Fröding, Forssell, Vennberg, Pound och många fler. Det är då inte förvånande att poeten skriver ”O vaga eko! Orena överlagring/ Trängd mellan allusionernas utbredning/ och plåtdetaljer i en vagnsinredning/ är diktjaget, i successiv avmagring”. Metanivån aktualiseras då och då, inte sällan genom liknande muntrationer.
Att förhålla sig till ett anrikt versmått som sonetten innebär också att ta ställning till meter och rimflätning. Här tar sig Persson vissa friheter och de fem jamberna per versrad går inte alltid att hitta. Någon gång är brotten svåra att bortse från, som i raden ”den stalagmitlika personligheten”; andra gånger följs mönstret troget. Han kan också tillåta sig både allitterationer och inrim ibland. Att flera rader i en sonett enbart består av ortnamn är ovanligt, och det är inte ofta vi ser någon rimma ”ctrl-C” med ”ctrl-V”, men här går det för sig. Det finns mängder av halsbrytande rim. Vad sägs om ”barnbarnsbarn – papperskvarn”, ”his master’s voice – Pet Shop Boys” eller ”glades – vardagshades”? Det är roligt, men det blir aldrig bara gyckel av det, och det är just här Perssons skicklighet tydliggörs. Visst tvivlar han på sångens makt att förändra, men den har ett värde som vår följeslagare.
Vad hoppas sången på? Att lära sig
att leva här i människornas hem?
Att duvor, stenar tämjs och närmar sig
eller att den skall närma sig till dem?
Vad lever sången av? Att skära oss
med sina toners sylvassa kristaller?
Vi lyssnar och den verkar lura oss
att den kan lyfta oss när världen faller.
Från döda duvor och uppbrutna stenar
och döda bruna träd med brutna grenar
och hus apokalypsens vilddjur stångar
skall flykten gå till skydd i dessa gångar,
ackompanjerad av en melodi
som mest av allt vill finnas till. Som vi.
Det är ett förhållningssätt som försvarar konsten, men har rimliga anspråk. En grundläggande känsla av saknad uttrycks ibland på ett något raljant sätt, men det är inte meningen att det ska dölja känslan: ”ett jag som duckar, blickar, tänker jagat// att något ändå flyger genom sången,/ trots att själens rullband upp mot utgången/ stått länge felanmält men inte lagat”. De tidsbilder av ensamhet, vilsenhet och brist som tecknas ger djup och visar att sonetten i Perssons tappning kan säga något om samtiden. Visserligen är den store Pan död ”står det i DN” och den orfiska reträtten sen länge anträdd, men det sjunger i denna samling ändå. Så här slutar den allra sista sonetten:
Då hörs ett ljud jag inte trodde fanns,
som stiger – upp! – och läckt från ingenstans
tycks spridas lätt och explosivt som väte…–
Som låg en lyra bortglömd på ett säte
och genom någon okänd resonans
dess strängar gav ifrån sig ett svagt läte.
Underjorden är en mycket rik diktsamling, skriven av en begåvad författare vars lätta handlag på ett stimulerande sätt kombineras med allvar. Det är lärd uppvisning, ironisk respektlöshet och varsam känsla på samma gång, och det är sannerligen ingen vanlig kombination.
__________
Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och kulturskribent.
Copyright/fotograf: Sara Mac Key
