Listigt med Ranelid i melodifestivalen

Inlagd av Kristoffer Pettersson Krönika fredag, februari 24th, 2012

Sällan har väl en persons medverkan i svenska melodifestivalen väckt så mycket heta känslor som Björn Ranelids. Somliga verkar förvisso ha uppskattat hans framträdande, men betydligt fler är rejält upprörda och det ska till och med förekommit hot om våld. Anledningen till denna nationella ilska är inte bara att Ranelid hade mage att ställa upp i tävlingen, han gick dessutom vidare till nästa uttagning. Den 62-åriga författaren har med andra ord åtminstone en möjlighet att vinna hela rasket och på så sätt få representera Sverige i självaste Eurovision Song Contest. Thorsten Flinks tafsande och Sean Banans tramsande var tydligen en sak, Ranelids diktmummel blev droppen som översvämmande de seriösa schlagerentusiasternas glas. Nu jäklar får det tydligen vara nog.

Själv har jag svårt att förstå varför just Ranelids bidrag väcker så mycket ilska. Visst är låten närmast ett skämt, men varför inte tänka lite längre? Anledningen att bidraget valts ut och är med i tävlingen beror naturligtvis inte på själva musikstyckets kvalité. Nej, med risk att låta en smula synisk så handlar det i vanlig ordning om pengar. Till saken hör ju att dagens svenska melodifestival har blivit ett gigantiskt kommersiellt jippo. Deltävlingar följs av ytterligare deltävlingar och åskådare förväntas ringa flertalet gånger, till och med under samma program. Kulorna rullar med andra ord in i fantastiska volymer. Detta kopiöst utdragna upplägg, starkt inspirerat av tv-satsningar av typen Idol, rättfärdigas sedan genom att en stor del av intäkterna går till Radiohjälpen. För mig är detta helt okej. Man tvingas varken att se eller ringa om man inte vill och om några mindre lyckligt lottade får hjälp så är det väl inte så mycket att gnälla om? Men jag kan däremot inte låta bli att förundras över hur smart arrangörerna tänkt när de tagit med skavande jokerbidrag som Ranelids.

Vi kan vända på det hela. Vilka var det som ringde in och röstade på Björn Ranelid och Sara Lis bidrag som Mirakel? Kan det inte vara så att melodifestivalens arrangörer faktiskt lyckats nå fram till en målgrupp som annars inte bryr sig det minsta om tävlingen ifråga. De där som kanske tvingas av sin familj att se dessa otaliga deltävlingar för att det helt enkelt ska vara så. Plötsligt står en sprättande Ranelid på scen och till en 90-talsdoftande eurodiscodänga häver han ur sig verbala pretentioner om säd och kärlekens kraft. Plötsligt ges en chans att revoltera för den ofrivilliga åskådaren. Utan att tidigare sett melodifestivalen som något annat än en långrandig plåga tas telefonen upp och en missnöjesröst lämnas. Till viss del påminner beteendet lite om det som uppstår under riksdagsval där medborgare som vill visa att de förlorat förtroendet för politiker röstar på Kalle Anka-partiet. Ranelids bidrag ger en nästan revolutionär möjlighet att visa sitt ogillande för tävlingen och helt enkelt få förstöra lite för de andra åskådarna. En röst på Ranelid demonstrerar att man ger blanka sjutton i tävlingen och att vi lika gärna kan skicka en till synes helt tondöv författare till Eurovision. Men man ska inte glömma en sak. Detta var ett klart kalkylerat drag av melodifestivalens arrangörer och den ofrivilliga åskådaren gick i fällan.

Kan det kanske vara så att det inte är Björn Ranelid som ska häcklas och hatas? Fråga dig istället om melodifestivalens arrangörer egentligen behandlar sin publik med respekt? Kan det inte vara så att de i själva verket nu sitter och myser när debatten om Ranelid förmodligen kommer locka ännu fler röstande åskådare till programmet. Kanske gillade du bidraget vilket naturligtvis är helt okej, men annars går det faktisk att skänka pengar direkt till Radiohjälpen också.

— — —
Kristoffer Pettersson är en del av Kulturdelens redaktion