Roman: Vit vit
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur onsdag, december 19th, 2012Vit vit
Roman
Marie Norin
Nordstedts, 2012
Ute nu
Betyg:
— — —
Huvudkaraktären i den lilla koncentrerade romanen Vit vit av Marie Norin är en pojke som har fått en kamera. Han har inte önskat sig den men den blir hans följeslagare berättelsen igenom och genom att ta bilder hanterar han sitt liv under ett jobbigt skede. Jag föreställer mig att han går, eller snarare inte går, 
på mellanstadiet ”… han var där först, men sedan orkade han inte.”
I boken låter författaren honom komma till tals genom att återge allt som rör sig i hans huvud. Iakttagelser, upplevelser, associationer blir ett flöde rakt genom boken ur grabbens perspektiv. Läsaren får följa ett barns tankevärld och överlevnadsstrategi för att hantera sorg, rädsla, misslyckanden i skolan och mobbning och hans relation till föräldrarna. Hans räddar sig från ångesten genom ensamma utflykter och att ta bilder av den verklighet som han inte alltid förstår men filosoferar över. Han tittar tillbaks på bilderna från en resa som han gjort tillsammans med ”morsan” som han minns och sörjer och funderar över vem hon var och sin relation till henne. En pappa tar vid, finns där tyst som en skugga i bakgrunden, maktlös men försöker med små kärleksfulla omsorger närma sig sonen.
Jag läser långsamt för att smaka på texten och språket. Ett språk som inte är förbarnsligat – men ett barns – och bara i någon kort passage bryts av ett mer vuxet. Ofta med en stark symbolik som får läsaren att tänka större utifrån barnets perspektiv: ” Varje kropp har ett magnetiskt fält omkring sig. Mindre kroppar har mindre magnetisk kraft, 
men i gengengäld verkar den starkare ju närmre man står den.”, tänker pojken. Flödet tar sig nya och överraskande vägar såsom barns tankar och frågor kan när de gör sig fria från vuxnas logik. Pojken gör utflykter och hans förmåga att iaktta leder honom till upptäckter och reflektioner över människornas märkliga tillvaro och den fysiska världens mystik . Trots ensamhet och tunga upplevelser berikar pojken sitt liv och tar det tillvara – trots allt, mitt i det sorgsna, tunga. Men hans kamp, kan man till slut ana, slutar tragiskt.
Jag undrar om författaren till dels bygger på ett själupplevt material. Boken andas äkthet. Och är en spännande resa med och ger djupare förståelse för barns värld än psykologiböckernas kan te sig och ge oss vuxna viktiga upplysningar.
— — —
Marianne Freyne Lindhagen
