Essäer: Krokodilen som bjöd på te

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension onsdag, februari 13th, 2013

Krokodilen som bjöd på te

Torsten Ekbom

Albert Bonniers förlag.

428 sid.

 

—

Ibland har man kallat den här typen av böcker för klippböcker. Det är lite nedsättande och syftar på att författaren har gått igenom sina urklippta gamla artiklar och nu låtit omtrycka de som fortfarande var läsbara.

En berömd serie klippböcker är Jan Myrdals långa rad av Skriftställningar – jag tror att de är omkring tjugo vid det här laget.

Att klippböcker skulle vara en underlägsen genre kan nog ibland vara riktigt – gammal skåpmat nödtorftigt uppiffad och utprånglad. Men många gånger är det precis tvärtom. En del författare är som bäst i det lilla koncentrerade format som till exempel en dagstidning normalt kan erbjuda. De är då mitt i flödet och reagerar direkt på sin omvärld. En viss stringens manas fram. Jan Myrdal är ofta skarpast när han begränsas av en deadline och ett givet format.

Hans likhet med Torsten Ekbom är dock minimal. Kanske utgörs den endast av att de tillhör ungefär samma generation och att jag, samt ett antal andra läsare, faktiskt förmår att vara så schizofrena att vi kan uppskatta bägge.

Att Torsten Ekbom nu kommit med en klippbok är en välgärning. Den är fylld av texter från framför allt Dagens Nyheter där han tillhörde kulturredaktionen 1962-2001. Att hans spännande, välskrivna och kunniga texter virvlar förbi i en dagstidning är naturligtvis en god sak. Det visar på vilken bredd och vilket djup en bra dagstidning kan ha. Men dagstidningens förbannelse är att vad som ena dagen är en fantastisk läsupplevelse är nästa dag makulatur eller något som man slår in soporna i.

Förutom i en del läsares minne kan förvisso en text leva vidare i och med att den provocerat och skapat debatt. Torsten Ekboms åsikter kan ibland provocera. Men sällan och på ett liksom milt sätt. Han är inte den som oftast synts i direkt debatt.

Texterna i den aktuella boken är essäer. Detta är inte den första essäsamling som Torsten Ekbom gett ut. Denna gång är utgångspunkten i allmänhet böcker. Men det är inte fråga om recensioner i vanlig mening. Resonemangen är både djupare och friare. Kanske kan temat sägas vara boklig kunskap och dess välsignelser. Ekbom börjar också med en hyllning till Jean le Rond d’Alembert (1717-1783) och Encyklopedin – symbolen för upplysning, humanism och fri tillgång till kunskap.

Naturligtvis problematiserar Torsten Ekbom denna hyllning – det är ett mönster som går igen i nästan alla av bokens texter. Han presenterar sitt ämne, ger det ofta en sidobelysning, strax innan slutet redogör han för invändningar och sedan avslutar han med ett omdöme. Fast egentligen är inte det huvudsaken. ”Det är vägen dit som är mödan värd.” Och denna ”väg” är klar prosa, tydliga resonemang, rimliga slutsatser, synliga källor och spännande vinklingar. Torsten Ekbom har länge tillhört mina favoritförfattare och den nya boken gör mig inte besviken. Jag hoppas att den når många läsare. Tyvärr är den välskrivna texten i sig inte någon garanti för stor läsekrets och många sålda böcker. Ekboms unikt djuplodande bok om Franz Kafka (1883-1924), Den osynliga domstolen, såldes bara i några hundra exemplar trots att den var Augustprisnominerad. Hur det gick med den fantastiska boken om John Cage (1912-1992), En trädgård av ljud, vet jag inte men någon pocketupplaga har i alla fall inte synts till.

John Cage är liksom Franz Kafka ett par av Torsten Ekboms eviga följeslagare. I den här boken skymtar de bara. Mer tid ägnas åt Fjodor Dostojevskij (1821-1881) och andra ryssar. Men spannet är bredare än så – Mozart, Beethoven, Tusen och en natt, Nathalie Sarraute, Lenke Rothman, Richard Burton (upptäckaren inte skådespelaren), Anna Larina Bucharina, mayakulturen, Stephen Hawking och mycket mer därtill, hinner avhandlas.

Tonen är kunnig och ödmjuk. Författarens jag och hans egna åsikter är sparsamt representerade. Nazismen i Tyskland och kommunismen i Sovjetunionen är förvisso ständigt återkommande referenser. För en skribent i Dagens Nyheter kan det dock knappast räknas som något kontroversiellt.

Men även om Torsten Ekbom inte är någon utpräglad polemiker så finns det skärpa i både åsikter och språk. Omdömena kan vara nog så skarpa. Ett par exempel:

”När Adorno samlar ihop sin mördande professorstyska till massiva essäer blir han näst intill oläslig.”

”Bartók måste ha fått samma uppenbarelse när han reste runt med sin fonograf på den ungerska landsbygden. Och hur har inte denna musik förvanskats genom åren. I jämförelse med Olof Tillman låter Rättviks spelmanslag i ’Gärdebylåten’ mest som en ordinär turistfälla.”

Som bäst är han när han till exempel skriver om Wolfgang Amadé Mozart (1756-1791). Då kommer hans egna kunskaper och perspektiv fram. Utgångspunkten är mer ett alibi för en alldeles egen och alldeles strålande utläggning.

Finns det blinda fläckar hos Torsten Ekbom? Självklart. Hur bred och djup han än är så är detta ändå ofrånkomligt. Men en sak som jag reagerar på är hans förvånansvärt positiva omdöme om Lev Trotskij (1879-1940). Visserligen har han ingen huvudroll i boken men han förekommer här och där som ett slags humanistiskt alternativ till de blodbesudlade Lenin och Stalin. Trotskijs roll vid slakten på de revolterande Kronstadtmatroserna 1921 kan ju ge en annan bild.

Men detta är bara en marginalanteckning i en mycket njutbar och läsvärd bok. En aningen större fråga är Torsten Ekboms förhållande till Gud. Han tar inte uttryckligen upp detta men Gud är en återkommande bifigur i hela boken. Han citerar till exempel Stephen Hawking i bokens avslutande text:

”’Det är svårt att diskutera universums ursprung utan att nämna begreppet Gud’, har han sagt. ’Mitt arbete om universums begynnelse ligger på gränslinjen mellan vetenskap och religion, men jag försöker stanna på den vetenskapliga sidan om gränsen.’

I ’Kosmos’ framträder Hawking som agnostiker, en vetenskapsman som mitt i sin rationalism är lyhörd för det ogenomträngliga mysteriet: ’Vad är det som ger liv åt ekvationer och skapar ett universum som kan beskrivas av dem? Varför gör sig universum besväret med att existera?”

Också bokens titel – Krokodilen som bjöd på te – syftar på Gud via den lite bortglömde författaren Willy Kyrklund (1921-2009).

Trots den inledande hyllningen till upplysningen finns ett genomgående mollackord i Krokodilen som bjöd på te. Världen i allmänhet och Sverige i synnerhet verkar inte vilja ha upplysning. Vad återstår då? Gud?

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion