Konst: Man Ray

Inlagd av Peter Ekström Recension, Utställningar lördag, juli 27th, 2013

Man Ray

Mjellby Konstmuseum

15 juni – 15 september 2013.

—

Man Ray tillhör 1900-talets mest kända konstnärer – framstående i minst två konstriktningar; dadaism och surrealism, banbrytande inom fotografiet.

För mig blev han tidigt en favorit. När jag tänker efter är det lite svårt att säga varför. En av de första gångerna jag stötte på honom var när jag gick på konstskola. Då visade en av lärarna en bild av hans i brons avgjutna blåmålade baguette. Det var mycket provocerande och tänjde den gången på gränserna för vad jag kunde acceptera som konst. Sedan dess höll jag koll på honom. Men han blev ändå aldrig någon konstnärlig förebild som till exempel Francis Bacon. Det var nog hans mångsidighet som var fascinerande. Och hur han lyckades balansera med ena foten i den kommersiella världen och den andra i den kulturella avantgardismen.

Eftersom Man Ray tillhör konstens kändisar har det även i Sverige genom åren varit en rad utställningar. Bland annat på Moderna Museet i Stockholm. Ändå känns hans konst inte genomtröskad. Han var enormt produktiv och det finns massor av hans konst som antagligen aldrig har visats.

När Mjellby Konstmuseum i Halmstad visar en stor utställning med Man Rays konst är den därför ganska fri från skåpmat. Även en sådan som jag, som försökt ha lite extra koll på honom, blir inte besviken. Mjellbys utställning är inte den största jag sett men den omfattar många verk som jag varken sett i original eller i reproduktion. Därtill en bra ordentlig katalog som kan vara en utmärkt introduktion till Man Rays konstnärskap.

Man Ray hette från början Emmanuel Radnitzky och var född 1890 i en rysk-judisk familj i New York. I tjugoårsåldern ändrade han sitt namn och började seriöst intressera sig för konst. Han lär känna Marcel Duchamp. 1921 reser han till Paris där han stannar till 1940. Han dog 1976.

Så som för många manliga konstnärer i sin generation var kvinnan ett dominerande tema i Man Rays konst. Både i form av individualiserade porträtt, symboliska gestaltningar, laddad erotik och rena projektionsytor för olika formexperiment. Oftast objekt, ibland subjekt. Den av de olika kvinnor som passerade i Man Rays liv som är mest representerad på denna

utställning är Lee Miller. Hennes bröst, och ögon, får vara både det ena och det andra i Man Rays konst.

Man Rays produktivitet gör hans konst oöverskådlig och svårkategoriserad. Detta är en av hans konstnärskaps hörnstenar men också ett problem. Så här skriver Mjellby Konstmuseums chef Karolina Peterson i utställningskatalogen:

”Man Ray må ha gått till konsthistorien som fotograf, men det är att förminska hans insats. Han är utan urskiljning reklamman, modefotograf, porträttör, målare, skulptör, grafiker, filmare och formgivare. Genom bredden skapade han en förbluffande stor mängd konstverk. Resultatet blev ett kaotiskt universum av bilder och uttryck till synes utan kronologi och logik. Men i den ogripbara mängden framträder så en antydan till ett mönster. Ett slags kedjor där idéer undersöks, arbetas om och återkommer. De bildar ett system av estetiska frågeställningar som följer Man Ray livet igenom.”

Konstnären Jan Svenungsson har lite överraskande framträtt som ledande svensk expert på Man Ray. Hans text i katalogen är mycket bra läsning. Så här skriver han om samma sak:

”Han är inte kapabel att göra en enda sak på heltid, det finns för många möjligheter som lockar. Resultatet är, konstnärligt sett, utpräglat ojämnt – och just i detta förhållande ligger en stark attraktionskraft. Man Rays verk är något av en öppen verkstad, som inbjuder till (betraktarens) eget experimenterande. Hans ojämnhet är en form av generositet.”

Utställningen innehåller exempel på i stort sett alla Man Rays olika inriktningar, utom det omfattande modefotografiet. Men här gives både varianter på den kända metronomen, många okända verk och en lång rad förälskat vackra bilder på Lee Miller.

Man Ray-utställningen är mycket sevärd. Den är en i en lång rad där det lilla Mjellby Konstmuseum har tagit på sig att exponera surrealismens konstnärer. Främst är ju museet hemvist för den så kallade Halmstadsgruppen, Sveriges surrealister på 1930-talet. Men även stora internationella namn har fått fina presentationer på museet. Till exempel ägnades sympatiskt nog Lee Miller, som blev en framstående fotograf efter att hon frigjort sig från Man Ray, en stor utställning här 2009. Den fina katalogen, som jag tror är den enda presentationen av Lee Miller på svenska, finns fortfarande till salu.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redation