Biografi: Winston Churchill. Del 1

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, november 11th, 2013

Winston Churchill. Del 1. 1874-1939

Bengt Liljegren

Historiska media. 336 sid.

 

Winston Churchill var en av de enskilda personer som betydde mest för hur Andra världskriget slutade. Därmed betydde han också mycket för hur världen formades under efterkrigstiden. Troligtvis var han exceptionellt duglig för denna uppgift.

Men när jag har satt mig in i hurdan Churchill var, som till exempel nu när jag har läst första delen av Bengt Liljegrens biografi, så har jag också förstått att bilden inte är enkel.

Det är inte ofta det egentligen finns anledning att använda ordet men Winston Churchill var en hjälte. Samtidigt var han en nattsvart reaktionär, en livsfarlig gambler och en självisk skitstövel. Bara detta att en människa kan förena så motsatta egenskaper inom sig, gör honom fascinerande. Det finns mycket annat som bidrar till fascinationen. Churchill personifierar som ingen annan 1900-talets historia. Dessutom var han en briljant författare.

Tidigare tänkte jag att Winston Churchills Nobelpris i litteratur (1953) var ett skamligt sätt för det skuldtyngda Sverige att fjäska för Andra världskrigets segrare – man kunde ju inte gärna ge honom fredspriset. Men ju mer jag har läst av honom och om honom, desto mer rättvist tycker jag att Nobels litteraturpris var. Churchill var en mycket kompetent författare och hans berömda tal var verkligen inte improviserade i stundens hetta utan noga förberedda och väl genomtänkta. Böcker och artiklar, som kom i en bred och strid ström, var minst lika genomarbetade. Visserligen putsade han inte så lite på sin egen och sin släkts ära och visserligen hade han bokstavligt talat chansen att som segrare i två världskrig vara den som skrev historien. Men i alla fall.

Bengt Liljegrens bok skildrar Winston Churchills liv fram till Andra världskrigets utbrott. En andra del som behandlar resten av hans liv, 1939-1965, kommer nästa år. Churchill är omskriven som få. Arkiven är fulla av hans brev och promemorior. Han skrev flera självbiografier. Och många andra har skrivit. Till och med hans livvakt skrev en bok om honom. Vad kan Bengt Liljegren tillföra?

Utan att ha läst allt annat som skrivits är det såklart svårt att bedöma det. Men nyanserna i porträttet, de många misstagen och negativa dragen i Churchills personlighet och politik känns som om de här får rätt proportioner. Därtill skriver Liljegren med ett bra flyt.

Att läsa om Winston Churchill är inte tråkigt. Det är naturligtvis hans egen förtjänst till stor del – han var ständigt välformulerad, bitsk och rolig där han stod i händelsernas centrum. Så här refererar Liljegren en telegramväxling med författaren George Bernard Shaw i samband med premiären på hans berömda pjäs Pygmalion:

”’Reserverar två biljetter åt er på min premiär. Kom och ta med er en vän – om ni har någon.’ Churchill replikerade kvickt: ’Kan tyvärr inte närvara vid premiären. Kommer på den andra föreställningen – om det blir någon.’”

Men nöjet med läsningen är också Bengt Liljegrens förtjänst. Texten är en väl avvägd blandning av detaljer och övergripande skeenden. Språket är enkelt och klart. Kanske har det dock blivit lite väl många exempel på hur många artiklar Churchill skrev och exakt hur mycket han fick betalt för dem.

Winston Churchill hade viktiga roller redan i samband med Första världskriget. Bengt Liljegren drar slutsatsen att en del av nuvarande problem i Mellanöstern är resultat av Churchills beslut som kolonialminister. Han skriver så här:

”Besluten som togs under Churchills Mellanösternresa våren 1921 fick långtgående konsekvenser. Den problematiska situationen i Irak i vår tid grundlades åtminstone delvis under hans tid som kolonialminister. Hans ambition att förvandla en grupp av självständiga klaner till nation med konstgjorda gränser var naiv. Om Mesopotamien hade delats i tre delar: en kurdisk i norr, en sunnitisk-arabisk i mitten och en shiamuslimsk i söder – som Lawrence  föreslog – hade sannolikt en del av nutidens bekymmer kunnat undvikas.”

Lawrence var den legendariske kännaren av arabvärlden TE Lawrence.

Med facit i hand vet jag ju att Winston Churchill var med och vann Andra världskriget. Det var rätt sida som vann. Antagligen gjorde hans unika erfarenheter och inställning honom särskilt lämpad för uppgiften. Men samtidigt blir jag betänksam. Under Första världskriget bidrog Churchill som marinminister mest till nederlag och förödelse. Bland annat var han åtminstone delansvarig för den fruktansvärda slakten vid Gallipolli 1915. Som finansminister bidrog han till fördjupad ekonomisk kris. Han menade att Japan aldrig skulle kunna bli ett militärt hot och att Mussolini var en trevlig karl som hade bra ordning på Italien. Han hade nog inte fått min röst i det engelska parlamentet…

Politiskt var Winston Churchill en reaktionär och rasistisk imperialist. Så här skriver Bengt Liljegren:

”Faktum var att Churchill aldrig – förutom sin korta period som socialliberal kring 1909 – intresserat sig så mycket för vedertagna politiska etiketter eller teorier. Han var resultatinriktad, men i botten fanns en orubblig tro på representativ demokrati (han avskydde utomparlamentariska rörelser som suffragetterna och politiska extremister), privat äganderätt och en fri marknad – kontrollerad av statsmakten så att inte de svagaste medborgarna for alltför illa och därigenom riskerade att vålla söndring i samhället. Dessutom präglades hans politiska tänkande av att Storbritannien hade en särskild uppgift att fylla här i världen. Genom sin höga civilisatoriska utvecklingsnivå hade britterna ett särskilt ansvar gentemot mänskligheten, ansåg Churchill.”

Redan för sin samtid framstod Winston Churchill som ett fossil, en kvarleva från en äldre tid. När Andra världskriget bröt ut hade han hunnit bli en gammal man som många ansåg hade gjort sitt. De hade fel.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion