Konst: Plundrarna

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension lördag, december 21st, 2013

Plundrarna

Anders Rydell

Ordfront. 359 sid.

 

Lär dig ett nytt ord – restitution. Och lär dig detta – den är inte över än.

Restitution betyder ungefär återlämnande. Det syftar i detta sammanhang på den konst som nazisterna stal under 1930-talet och Andra världskriget. Om denna stöld och försöken till restitution efter Andra världskriget har Anders Rydell skrivit en fantastisk bok.

Stöld förresten – det var snarare fråga om storindustri. Kanske inte alltid så välorganiserad men mycket omfattande. Konst, juveler, möbler, antikviteter i obeskrivlig mängd och till obeskrivliga värden stals från alla hörn av Europa som nazisterna kom åt.

Anders Rydell är absolut inte först att ge sig på ämnet. Andra böcker har skrivits och stora delar av det han berättar om har fått stor uppmärksamhet i pressen. Men dels ger han en mycket bra överblick och dels är det första gången som en hel del av materialet blir tillgängligt på svenska.

Med start nästan omedelbart efter maktövertagandet 1933 påbörjade nazisterna en oerhört omfattande konstplundring. Flera olika drivkrafter samverkade – inte minst Adolf Hitlers personliga intresse för konst. Men fler i den nazistiska toppen var konstintresserade och kunde gärna tänka sig vilka metoder som helst för att tillfredsställa sitt intresse. Men i nazismen låg också i sig en stark drivkraft. Konst var något som skulle användas för att bevisa ”den ariska rasens” överlägsna kultur. Nästan ingen modern regim har tagit kulturfrågorna på så stort allvar som den nazistiska.

Konststölderna hade också en ekonomisk sida. Nazisterna tyckte som bekant mycket illa om den modernistiska konsten men drog sig inte för att stjäla (beslagta, skatteindriva, utpressa, avtvinga, ”köpa”) även till exempel en Picassomålning om de stötte på den. Den gick utmärkt att sälja via någon bulvan på auktion i Schweiz eller någon annanstans. Inte sällan var amerikanska museer köpare.

Hitler gjorde aldrig någon skillnad mellan sina personliga intressen och nationell politik. Det tog sig bland annat uttryck i det gigantiska konstmuseum han planerade i den österrikiska staden Linz där han växte upp. Han tänkte sig att Linz skulle bli Europas kulturhuvudstad efter kriget. Hans privata konstsamling var till stora delar tänkt att bilda stomme i Führermuseet i Linz som skulle överglänsa Louvren, Eremitaget och Europas övriga museer.

Man vet inte hur mycket konst som stals av nazisterna. En uppskattning är cirka 650000 verk. Man vet inte heller hur många verk som återstår att återlämna – restitueras. Situationen är komplicerad. Många gånger stals den stulna konsten igen direkt efter kriget. En del av de ursprungliga ägarna är död och har inga arvingar. Nya ägare vill inte ha sin konsts proveniens undersökt. Konstmarknaden håller tyst, den vill inte skrämma bort kunderna. Och så olika lagstiftning i olika länder…

Så här skriver Anders Rydell:

”Än mer problematiskt med en preskriberingstid är att brottet inte kan begränsas till vad som hände under nazieran. Efter kriget utsattes många offer för nya övergrepp, ett nytt brott. Överlevare, familjer och ättlingar trakasserades, ignorerades, lurades och utpressades av myndigheter, museer och institutioner och berövades eller nekades rätten till sin egendom. Samma personer som deltog i detta brott kunde fortsätta sin verksamhet, och i en del fall hade de absurt nog även ansvar för att återlämna verk de själva varit delaktiga i att stjäla.

Men oftare skedde detta brott i tysthet, det var ett övergrepp genom ignorans och glömska. Genom att låta plundrade samlingar och verk långsamt smygas in på museer, gallerier och institutioner. Ett brott som bara krävde att ingen ansträngde sig för att finna ägarna. Där man lät konst byta händer utan att fråga var den kom ifrån. I konstvärldens annars så omsorgsfulla intresse för proveniensen tilläts nazieran bli en kollektiv minnesförlust. Ett brott där skulden var att inte fråga, att inte vilja veta.”

Sedan 1998 finns en internationell överenskommelse – Washingtonkonferensen. Men dess innehåll har visat sig vara svagt. Sverige, som brukar ha hög svansföring i internationella moraliska frågor, skötte sig riktigt dåligt så fort Washingtonkonferensens principer prövades i praktiken för vår del. Det gäller målningen Blomsterträdgården av Emil Nolde som visade sig ha tillhört den judiska familjen Deutsch. Moderna Museets chef Lars Nittve vägrade lämna tillbaka målningen och var mycket ovillig att kompromissa. Slutet på historien är inte nått ännu. Konstverket ska lämnas tillbaka 2015. Svenska museer har inte kollat proveniensen för inköp gjorda i samband med Andra världskriget.

Plundrarna har ett avskräckande omslag och saknar tyvärr illustrationer men är mycket läsvärd. Anders Rydell har skrivit en utmärkt bok. Spännande, saklig och upplysande. Låt oss hoppas att den leder till en större medvetenhet om var ”våra” kulturskatter kommer ifrån.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion