Bio: The Monuments men

Inlagd av Peter Ekström Bioaktuellt, Film, Recension onsdag, februari 19th, 2014

The Monuments men

USA, 2014

Regi, manus och huvudroll: George Clooney.

Medverkande: Cate Blanchett, Matt Damon, Bill Murray, John Goodman mfl.

 

Att en film bygger på ”verkliga händelser” är inte precis någon garanti för sanningshalt eller dokumentärt innehåll. Men bakom filmen The Monuments men finns en verklig och fantastisk historia. På sedvanligt sätt är denna historia förtätad och dramatiserad när den nu blivit film. Igen. I stort sett samma historia har varit film förut. The Train spelades in 1964 regisserad av John Frankenheimer och med Burt Lancaster i huvudrollen som en hjältemodig järnvägsarbetare vilken räddar en del av den konst som nazisterna stal under Andra Världskriget.

Ja, det är ramhandlingen även denna gång – nazisternas systematiska konststöder strax innan och under kriget. Kanske var det omkring två miljoner konstverk som stals för att de skulle hamna i Hitlers drömmuseum eller i Görings privatsamling eller hemma hos någon annan av den nazistiska eliten. En stor del av de stulna verken är inte återbördade – restituerade – ännu. Det kan vara fråga om bortåt en halv miljon verk som förstörts eller hamnat hos mindre nogräknade privatpersoner eller museer. Sveriges roll i detta har inte varit fläckfri. Nyligen berättades denna historia initierat i boken Plundrarna av Anders Rydell.

I Rydells bok möter vi några av filmen The Monuments mens verkliga förebilder. Till exempel Rose Valland, som i filmen heter Claire Simone och spelas av Cate Blanchett. Hon var en av kulturens stora hjältar under kriget. Hon arbetade som intendent på konstmuseet Jeu de Paume i Paris. Hon lyckades behålla sin tjänst

där när nazisterna tog över museet för att göra det till ett slags omlastningscentral för den konst de stal i Frankrike. Hon noterade noga allt som passerade och bidrog till att en mycket stor del av den stulna konsten kunde återbördas efter kriget.

Vid krigsslutet var hon misstänkt som kollaboratör med tyskarna. Men hon friades från misstankar och blev senare hyllad för sina insatser. Dessa finns beskrivna i flera böcker och i ett seriealbum med titeln Rose Valland – l’espionne du musee de Jeu de Paume av Emmanuelle Polack och Emmanuel Cerisier.

Den amerikanska styrkan som avsattes främst för att rädda europeiska konstverk från att förstöras av de egna trupperna men också för att hitta den konst som nazisterna stulit, var en liten skara. Men de var snarare omkring 300 man än de sju som vi får möta i filmen. Ledare för det lilla gänget spelas av George Clooney som också regisserat och varit med och skrivit manus.

Utifrån det val av ton som George Clooney gjort så tycker jag att han med ett viktigt undantag har gjort ett bra jobb. Filmen har blivit en rak äventyrsfilm berättad med gott humör och ibland en stor dos humor. En ganska typisk caper movie med ett grundupplägg som inte är alltför långt ifrån Oceans 11, 12, 13. Denna ton går naturligtvis ut över det allvarliga ämnet. Och många har varit skeptiska till om det rör sig om tonträff eller miss. Men det kanske har sin poäng att göra äventyrsfilm

av frågeställningen om kulturen är värd att rädda även till kostnad av människoliv. Denna viktiga fråga blir eventuellt mer tillgänglig i ett sådant här format.

Undantaget då? Ja, även om jag kan acceptera Clooneys lite lättviktiga sätt att berätta denna historia så kan jag inte med Alexandre Desplats musik. Den är en jävla katastrof och riskerar att göra en hyfsad film till en parodi.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion