Haveriet Hillsborough

Inlagd av Dixie Ericson Dixit torsdag, april 17th, 2014

Den 15 april i år var det tjugofem år sedan 96 Liverpoolfans klämdes och trampades till döds på Hillsborough Stadium i Sheffield i samband med FA-cupens semifinal mellan Liverpool och Nottingham Forest.

Det var de fulla fansens eget fel. Deras beteende var också motbjudande under pågående katastrof. Några passade på att rensa fickorna på offren. Några av dem urinerade på den ”tappra polisen”. Några spöade poliser som försökte rädda liv med hjälp av mun-mot-mun-metoden.

Detta var den sanning, The Truth, som Rupert Murdochs tabloid The Sun trumpetade ut på första sidan. Alltid på plats, alltid på hugget och alltid redo att hänsynslöst sälja ”sanningen” på svartvit och äckelkittlande tabloidprosa och snaskiga bilder.

Hillsborough den 15 april 1989 är en nattsvart plats och dag i fotbollshistorien. Men inte bara i den utan i brittisk samtidshistoria. Flera viktiga samhälleliga institutioner havererade samtidigt och lämnade efter sig en elakartad kökkenmödding av lögner, halvsanningar och undanflykter. Polisen, medierna och det politiska etablissemanget försökte med få undantag lägga locket på.

Nu mer än två årtionden senare har The Sun presenterat ”The Real Truth” och bett om ursäkt. Också på första sidan. Tidningen beklagar djupt sina falska påståenden anno 1989.

Nu är skurkarna ”snuten” som bedrivit en smet- och smutskampanj mot Liverpoolfansen för att avvärja kritik mot det egna agerandet. Dessutom hade 41 av offren kunnat räddas om hjälpen hade kommit fram i rimlig tid – enligt en ny undersökning. The Sun har därmed gjort avbön för The Truth och reviderat den med The Real Truth. Det känns på något sätt otillräckligt. Milt uttryckt. Man kan lita på att man inte kan lita på The Sun.

Anhöriga till de döda supportrarna har kämpat i motvind och uppförsbacke mot den etablerade polisiära och juridiska sannningen. Nonchalerade och osynliggjorda. Vilken tragedi att först förlora sina anhöriga, en femtonårig son, och sedan få sina nära och kära stämplade som berusat slödder – och leva med det i vetskapen om att det inte är sant.

Utredningar har kommit och gått. Till slut gav de anhörigas arbete resultat. Nu inleds en rättslig process. Förhoppningsvis kommer den att klargöra alla parters agerande, mäta ut straff och rimliga skadestånd. Det som vi kallar rättvisa och upprättelse.

Totalhaveriet går nästan inte att förstå. Men det finns en bakgrund att reflektera över. The Sun och dess medielikar fungerar som mediala lackmuspapper som tar färg av tidsandan. Populism och urban folklore är deras säljmotorer. Ibland har tabloiderna tjänstgjort som politiska megafoner åt det mest opportuna politiska alternativet.

Den 29 maj 1985 spelade Juventus och Liverpool Europacupsfinal på Heyselstadion i Bryssel. Glöm fotbollen. Under matchen dog 39 åskådare, varav 32 italienare. Delar av stadion såg ut som en krigszon där poliser och supportrar drabbade samman. Jag såg tv-sändningen där offren bars in och staplades på innerplan. Ändå bröts inte matchen.

Även här var polisinsatsen och förberedelserna mycket bristfälliga. Båda Hillsborough Stadium och Heyselstadion var dessutom hopplöst föråldrade ur både bekvämlighets- och säkerhetssynpunkt.

Liverpoolfansen fick skulden. Tjugofem av dem utlämnades till Belgien för att ställas inför rätta. Den lokala pressen öste på: Välkomna till Belgien, djur! löd en rubrikvariant. Engelska fotbollsfans i allmänhet och Liverpools supportrar i synnerhet förlorade allt människovärde och betraktades som djur. Också i det engelska etablissemanget.

England var än mer än tidigare polariserat i ett upstairs och downstairs. Samhällsklimatet under premiärminister Margaret Thatcher var oförsonligt, arbetslösheten skyhög och bitterheten bottenlös.

I det engelska klassamhället är moral och sparsamhet ett njutningsmedel för underklassen medan etablissemanget inte ser sådana begränsande faktorer som sin cup of tea. Speciellt när det gäller att boosta sin privatekonomi med offentliga medel.

Det fanns alltså under slutet av 80-talet en mental beredskap och ett färdigt raster att se Liverpoolsfansen som en djurflock. I denna förgiftade atmosfär korrumperades vanlig anständighet, intellektuell hederlighet och journalistisk etik. Den sistnämnda har fått många råsopar sedan dess. Rötfläckarna är tydliga i eftervärldens kranka blekhet.

—

Dixie Ericson