Passningar och efterslängar 23

Inlagd av Dixie Ericson Dixit måndag, juli 7th, 2014

Costa Rica har stigit in i den stora berättelsen om fotbollen.  En sparv i världselitens tranedans. Både som nation med sin cirka 5 miljoner invånare och vad gäller fotbollsmeriter.
Underdogen som vann den så kallade dödens grupp och via segern över Grekland i åttondelsfinal tog sig till  kvartsfinal i ett VM. Denna berättelse om uppstickaren, musen som ryter i olika varianter är viktig för fotbollen. The Giant Killers kallas de mindre klubbar i England som ibland lyckas slå ut en storklubb  i cup-sammanhang.  De omhuldas av oss fotbollsälskare och medierna.  För moderna massmedier älskar den folkloristiska berättelsen som ligger nära folksagan. Speciellt när det gäller kungahus, kändisar och nöjesbranschen, dit man väl i dag får räkna idrotten och politiken.

Berättelsen om Costa Rica  ger oss fotbollsälskare hopp om att det inte bara är de stora, anrika och resursstarka klubbarna och nationerna som kan vinna. En fotbollens amerikanska dröm om att alla kan vinna framgång bara man satsar och arbetar hårt.

Costa Rica bjöd på en kort ljusglimt av hopp i den gigantiska show som ett fotbolls-VM är.  Ett medialt megaevent med nyimperialistiska, nyfeodala och hyperkommersiella övertoner. Där en korrupt skuggsida ständigt följer fotbollsindustrins världshärskare, Fifa. Och där en hysterisk nationalism och chauvinism ibland bryter fram. Den äcklar mig.

Alla vi som älskar fotbollen inser att sagan är just en saga. I alla Europas stora ligor inklusive allsvenskan är det bara några få storlag som kan vinna  mästerskap liksom cuper.

Och nu är världsordningen återställd också i VM. Costa Rica slogs ut av Holland och Belgien av Argentina i de återstående åttondelsfinalerna.  I semifinalerna återfinns därmed bara klassiker: Holland möter Argentina och Brasilien ställs mot Tyskland. Europa mot Sydamerika i en fotbollsrivalitet med djupa rötter.

Costa Ricas match mot Holland var lätt tillspetsad spel mot ett mål – Costa Ricas. Boring, boring… Och de holländska målchanserna stod som spön i backen. Det var irriterande att Holland inte lyckades sätta punkt för matchen under ordinarie tid eller ens förlängningen. Och det blev straffläggning.

Holländarna var förberedda in i minsta detalj också för en sådan eventualitet. Man bytte målvakt i sista minuten av förlängningen och satte in en straffspecialist som därmed kunde vakta målet under straffläggningen. Som Holland vann på tvärs mot sina tidigare misslyckanden i straffslagningar.

Plötsligt under förlängningens sista dallrande minuter – när Costa Rica vaskat fram en målchans ur intet som faktiskt kunde gett underdogen segern  – satt jag där och önskade att mellanamerikanerna skulle skrälla igen. Den obotlige fotbollsromantikern som lever sitt  irrande skuggliv i mig hade åter lyckats ta sig förbi förnuftets och rationalismens väktare. Vem fan vill se spel mot ett mål i en semifinal?

Och visst hade det varit roligt att få se förbundskapten Louis Van Gaal och hans stab på bänken krackelera i sin avmätta kostymelegans med slips i den grälla nationalfärgen. Till förväxling lika andra självbelåtna exekutiva män på västerländsk toppnivå.

Costa Ricas förbundskapten Luis Pinto verkade i jämförelse vänlig och livligt engagerad i sin framtoning. Och mer säckigt dressad. Han gick till och med in i en liten dialog med holländaren Arjen Robbens. Där fanns ett leende – ett mänskligt möte.

Olika världar verkligen. En VM-titel skulle ha gett Pintos spelare cirka 20 000 kronor var. En löjligt liten summa i världsfotbollens miljardindustri. För den skulle man nog inte ens kunnat köpa stortånageln på en Fifa-mutkolv. Men i slutänden var det bäst att Holland vann. Holländarna var bättre helt enkelt. Underdogen hade gjort sitt och kunde lämna scenen som heroisk förlorare. Ett snäpp upp på de hedersamma förlusternas Richter-skala. Jävligt smärtsam att hantera.

När det gällde orkade inte Belgien få igång sitt spel mot Argentina. Bränslet verkade inte finnas där vare sig fysiskt och psykiskt. Kanske  hade åttondelsfinalen mot USA, en av VM:s bästa matcher, helt dränerat laget.

Argentina fick hursomhelst bästa möjliga start med ett tidigt mål som visade sig räcka till seger. Argentinarna saboterade sedan alla ansatser till flödande fotboll. Och maskade exakt på den nivå där det börjar pyra av irritation hos motståndarna och de åskådare som inte håller på Argentina. Och där domaren inte ser sig föranlåten att ingripa.

Och så har Argentina Messi som är bättre än Maradona. Han är en briljant fotbollsspelare med en funktionell teknik som knappt syns och kräver minst tre spelare som bevakning. Han skapar utrymme för medspelarna.
Det blir något att bita i för holländarna. Hamnar bedömningsnivån på den nivå som gällde för Brasilien och Colombia då kan det bli nya Neymar-fall.

—

Dixie Ericson