Serier: Tardi, Skyttegravskriget

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Serier fredag, oktober 10th, 2014

Jacques Tardi

Skyttegravskriget 1914-1918

Placebo press. 128 sid.

 

De svenska serieläsarna är inte direkt bortskämda bortskämda med nyöversatta verk av den kanske nu störste levande serieskaparen, fransmannen Jacques Tardi. Sedan 90-talets har trogna Tardi-läsare varit helt  varit hänvisade till de danska och franska  utgåvorna.

Men äntligen har Strängnäsbaserade förlaget Placebo Press ändrat på detta och på samma gång utfört en kulturgärning av rang genom att publicera Tardis Skyttegravskriget 1914-1918. Albumet är i och för sig själv inte nyproducerat. Det är fråga om C’était la guerre des tranchées utgivet 1993 i Frankrike. Men lagom till 100 års minnet av 1:a världskrigets utbrott släpps alltså denna moderna klassiker även i Sverige.

Albumet har sedan det släpptes i maj i år i Sverige blivit extatiskt hyllat av en enig kritikerkår med som superlativ såsom ”den ultimata skildringen av första världskriget” och ”klassisk serieroman, lyhörd och närgången” och det är inte svårt att instämma i denna hyllningskör

Det stora krigets –  Le Grande Guerre – totala vanvett och fasor är ett tema som Tardi återkommit till flera gånger i sitt författarskap under flera decennier. Bland annat kan nämnas den lika fruktansvärda som makalöst vackra Le trou d’obus redan 1984. Tardi använder detta fortfarande närvarande trauma med en skrämmande genial narrativ skärpa. Kriget fasor speglas, då som nu, i all sin mänskliga fasa och vånda. Det är den lilla människan som hjälplöst sitter fast i denna krigets vanvettiga slaktmaskin som utgör de yttre omständigheter som driver berättelsen framåt. Fasorna och den existentiella meningslösheten i allt blir en briljant narrativ kuliss för berättelserna om den franska soldaten Le Poilu, den hårige. (Le Poilu är förresten den fortfarande använda kärleksfulla beskrivning av den franska infanteristen under första världskriget.)

Skyttegravskriget 1914-18 är mästerligt välkomponerad. De korta rapsodiska berättelserna är något av det bästa jag har sett  från Tardis hand. Han  levandegör den lilla människans umbäranden och styrandes vansinne. Som skildringen av det stora kriget, ”the war to end all wars”,  som skulle lämna oläkta sår över en hel kontinent för resten av 20:e århundradet står Skyttegravskriget jämbördigt med med Remarques och Hemingways krigsskildringar.

C’était la guerre des tranchées är en stilistiskt fulländad serieroman med en briljant genomtänkt kolorit. De fruktansvärda scener som utspelar sig förstärks med en lika skrämmande och oundvikligt självklara gråa och sepiabruna koloriten. Skyttegravskriget är lika expressionistisk som desillusionerad i sitt formspråk. De helvetiska omständigheterna tar sig nästan absurd form. Allt är meningslöst, det finns inget hjältemod.

Krigets fasor blir så fullständigt påtagliga att man blir påmind om att det finns berättelser som inte kan berättas nog ofta. Tardi tar ett krig som vi alla tror oss kunna allt om och ger oss ytterligare en dimension, den lilla människans lidande i det stora ofantligt oundvikliga. Ni som läst Peter Englunds Stridens skönhet och sorg kommer känna igen er.

Avslutningsvis kan man konstatera att Tardis verk aktualiserar problemet med hur totalt banden med den kontinentala europeiska serien gått i dvala i Sverige. När man får ett Tardialbum som detta  i handen blir det pinsamt uppenbart hur långt efter den inhemska vågen av socialrealistiska och feministiska serier ligger i fråga om rent hantverkskunnande. Jag ska inte peka ut någon specifik. Men det stora flertalet av den nya vågen svenska redaktörer och serieskapare borde bli blåa av avund när det ser ett verk som Tardis Skyttegravskriget 1914-18. Den ligger generationer före det stora flertalet nutida svenska serier när det gäller förståelsen av seriens dramaturgi samt hur man bemästrar narratologi, och berättandets rytm och struktur.

—

Thomas Karlsson