Den danska konstfabriken

Inlagd av Peter Ekström Okonstmuseet onsdag, oktober 22nd, 2014

Cecilia Stam har hävdat att mycket av den svenska import av konst som var så stor att den räknades i ton, kom från Danmark. Kanske kom den från just den ”konstfabrik” som Rudolf Broby-Johansen (1900-1987) besökte för ett Wallraff-reportage 1937 som finns tryckt i boken Imprimatur.

Bakgrunden var att tillverkning och framför allt försäljning av det som i Sverige kom att kallas hötorgskonst vid den här tiden var ett hett ämne. En ny lag hade stiftats mot viss typ av dörrförsäljning. Just försäljare från olika ”konstfabriker” hade råkat illa ut och hamnat i fängelse.

Det ställe Rudolf Broby-Johansen besökte kallades Odense Målericentral. Där kom han till tals med ägaren som till en början skröt om sitt företag:

”Den förbannade regeringen har ju snart ödelagt hela verksamheten. Vi hade femton bilar körande över hela landet med två man i varje.”

Dessa var enligt ägaren både chaufförer, försäljare och själva konstnärer.

”Ser ni, för vårt vidkommande så är det inte alls bilder som folk vill ha. Det är konst, förstår ni. Sådan som är målad av en riktig tavelcharmör som har fru och svältande barn och offrar sig för konsten. När en agent har sitt eget namn på bilden och drar en vals som hoppfull ung konstnär och ändå har gjort en vacker bild och vill sälja den så oerhört billigt…”

”Innan bråket började sålde vi mellan 100 och 300 bilder (om dagen). Förutom alltså vad vi exporterade till Amerika och övriga utlandet och det var många tusen bilder åt gången.”

Ägaren ropar på en ung man som har brun skjorta och ett emaljerat hakkorsmärke. Denne nazist är en av konstnärerna. Han visar gästen hur en tavla målas. Först sätter han upp en duk på staffliet. Sedan sätter han igång. Himlen är färdig i ett stråk. Han lyfter inte penseln en gång. Penseln läggs lite snett och havet får en mörkare ton vid horisonten. Han har ett halvt tjog färger och en pensel till varje. Varje färg görs färdig för sig på mindre än två minuter.

Broby-Johansen är djupt imponerad och försöker hålla koll på tiden. När målaren kommer igång med detaljerna beskriver han det som trolleri. På samma flata pensel tar han svart färg på ena hörnet och vit på andra. Med den gör han varje strandsten med ett enda lite runt penseldrag. Ljus och skugga blir färdiga på en gång. En grupp stockrosor vid en vägg görs med fyra drag av penseln och ett skepp vid horisonten målas med ett enda snabbt drag av penselns smalsida som blir seglet och ett kraftigt tvärstreck som blir skrovet.

Femton minuter tar det innan den färdiga tavlan ställs på tork. Signeringen kommer senare. Det kan vara olika namn som ska skrivas på. Ägaren betalar ungefär en krona per tavla och säljer dem för upp till ett hundra kronor styck.

Rudolf Broby-Johansens slutsats blir att kopplingen mellan denna ”konstfabrik” och nazismen inte bara är tillfälligheter:

”Jag tänker på att Hitler i sin arbetslösa ungdom levde av att måla dussinbilder och att det inte är så lite förbindelse mellan tavlornas smältande sentimentalitet, ägarens självmotsägande ursäkter och naiva fiffighet och det nazistiska programmet: Billig romantik och fritt fram för privatkapitalet. Inget dåligt trick!”

Danmark var möjligen säte för de konstfabriker som opererade på den nordiska marknaden på på 1930-talet. Efter kriget verkar det som om produktionen flyttade söderut. Från Spanien (under den den fascistiska Franco-regimen!) finns det vittnesmål om konstfabriker på 1950-talet och framåt. Idag är det Kina som har tagit över initiativet. Konst med ett flertal till synes nordiska signaturer kommer i själva verket från kinesiska konstfabriker. Från en del av dessa kan man också beställa kopior av vilka konstverk som helst ur konsthistorien.

—

Peter Ekström