Norén på Dramaten

Inlagd av Kulturdelen Krönika måndag, september 14th, 2015

Teaterhösten i Stockholm har börjat med en fullträff. Dramatens nya uppsättning av Lars Noréns Och ge oss skuggorna är bland det bästa som på mycket lång tid visats på Stora scenen.

Det är helt enkelt teater när den är som bäst: knivskarpa snitt in i några människoöden – med hjälp av en ensemble med några av landets främsta skådespelare.

Eugene i Lars Noréns pjäs beskriver familjen som ”de fyra pelarna i ett tempel: vi kan inte bli fria utan att krossas”. I mångt och mycket är det konflikterna från genombrottsverket Natten är dagens mor som här återkommer.

Lars Norén har alltsedan ungdomsåren varit oerhört fascinerad av O´Neill; han tog djupa och avgörande intryck av den legendariska Dramatenuppsättningen 1956 av Lång dags färd mot natt. Lars Noréns aktuella pjäs – som han arbetade på i åtta år och där han enligt egen utsago lagt ner mycket av egna erfarenheter – kan beskrivas som ett slags fortsättning på den familjesituation som beskrivs i O´Neills verk – som för övrigt fick världspremiär i Stockholm 1956. (Ingemar Bergman gjorde en fenomenal uppsättning av Lång dags färd år 1988. Pjäsen har senare satts upp 1998 och 2006; det är alltså hög tid för ytterligare en iscensättning!)

Einar Stubö, som tidigare gjort succé på norska Nasjonalteatret, har regisserat en föreställning präglad av stark känsla för rytm och rörelse, liksom en insikt om vad tystnad, ögonkast, kan tillföra. Här skapas suggestiva atmosfärer och stämningar och Noréns berättelse om Eugene O´Neills 61-årsdag blir till en nedstigning i en familj där alla är på flykt och där man gör allt för att undfly smärtpunkterna – vilka just därför blir än tydligare.

Kari Gravklevs snyggt strama scenografi manar fram associationen till svart bunker: man får känslan av att vara på ett slags botten. Användningen av dokumentära bilder och filminslag liksom jazzmusik och annan tidstypisk musik skapar en helhet som snabbt magnetiserar åskådaren: man sugs in i ett skeende som det är svårt att värja sig mot. (Dock är spelet till att börja med aningen ofokuserat och det tar en stund innan skådespelarna känns riktigt bekväma i sina roller.)

Örjan Ramberg gör till att börja med en ganska tillbakadragen, närmast tankspridd Eugene – men efterhand växer och djupnar porträttet i en process som på många sätt imponerar. Eugene plågas alltjämt av sin svåra barndom. Minnena förstärks av det faktum att han tvingas se hur allt går igen även i nästa generation. Hans båda söner ur tidigare äktenskap, Eugene Jr (Reine Brynolfsson) och Shane (Peter Andersson), som denna dag kommer för att uppvakta honom, blixtbelyser det förflutnas skuggor. I sina söner ser han sig själv och sin bror, i sin fru ser han sin mor… För sitt inre ser han repriser på sådant han helst av allt vill glömma.

Lena Endre som hustrun pendlar mellan underdånig hjälpsamhet och självmedveten resning som inga kränkningar tål. Det hatkärlekspräglade, symbiotiska äktenskapet är en återkommande smärtpunkt i Noréns dramatik. Makarnas förhållande är ömsom ett inferno, där de är varandras ohyggliga fångvaktare, ömsom en grönskande asyl av flödande kärlek och ändlös tillgivenhet.

Thomas Hanzon ger en gripande bild av äldste sonen Eugene Jr: osjälvständig, osynlig för fadern hur han än försöker hävda sin begåvning. . Han är en snart 40-årig ung man som gett upp hoppet om att någonsin bli synlig som en självständig individ. Han tycker sig vara totalt fången i pappans berömmelse. Hur han än försöker utmärka sig, kommer han aldrig att kunna överglänsa fadern. Sonen är en himlakropp utan eget ljus, en reflekterande måne, för alltid bunden i en bana kring faderns namn. Erik Ehn spelar med utsökt närvaro den yngre brodern: redan långt in i narkotikamissbruk.

Det är anmärkningsvärt att programhäftet inte nämner den tidigare Dramatenuppsättningen av Och ge oss skuggorna. Den gjordes 1991, i utsökt regi av Björn Melander (en av de stora Norénregissörerna) och med formidabla prestationer av Max von Sydow och Margaretha Krook i huvudrollerna. Jag minns bland annat den suggestiva slutscenen, där Björn Melander på eget bevåg hade diktat till ett starkt morgonljus i slutsekunderna, vilket var kongenialt – inte minst därför att det öppnade för associationer till Natten är dagens mor, och till Stagnelius tröstande ord till människor i bedrövelse.

—

Björn Gustavsson